Kampi ya Motos Barn

Se även vår blogg, med nyheter direkt från barnhemmet!

Ett slag för Kenyas barn

Torsdagen den 5:e augusti arrangerade vår före detta volontär Olof Drotz golftävlingen ”Ett slag för Kenyas barn” på Flommens Golfklubb i Falsterbo, till förmån för barnen på Phyllis Memorial.

Dagen var mycket lyckad då hela 120 personer hade anmält sig för start! Under tävlingens gång arrangerades även en del småtävlingar ute på banan. Förutom golfaktiviteter kunde de tävlande även passa på att köpa kenyanskt hantverk inne i klubbhuset. Totalt inbringade dessa aktiviteter drygt 36 000 kronor! Vi hoppas att detta kommer bli en återkommande årlig tävling!

Tack alla funktionärer på Flommens Golfklubb och alla friviliga från Kampi ya Motos Barn som ställde upp och gjorde denna dag möjlig att genomföra.

Länkar till tidningsartiklar hittar du här!

Nyhetsbrev juni 2010

Uppdatering från barnhemmet är att barnen mår bra och går i skolan för fullt, men snart kommer sommarlov, och då ska de äldre barnen få komma hem till Phyllis från sina gymnasieskolor så att familjen återigen är samlad.
Här i Sverige så fortsätter arbetet för barnhemmet. Våra volontärer som varit på plats under våren har åkt hem eller är på väg hem. Joakim från Malmö, men boendes uppe i Piteå, är på väg ned till barnhemmet. Läs mer om honom samt våra två göteborgs-tjejer Eva-Lena och Joanna på vår blogg kampiyamotosbarn.blogspot.com
På väg ned till barnhemmet är också Pippi Långstrump-filmer och böcker! Dessa ska ingå i barnens nya bibliotek. Pengarna för detta samlades in av medlemmarna vid årsmötet för Kampi ya Motos barn. Barnen har länge frågat om Pippi och nu kommer även de att få ta del av Astrid Lindgrens galna och roliga värld.
Kampi ya Motos barn hade också som sagt ett årsmöte och där ändrades ordförandeposten från Sabine Gartner till Cecilia Schubert. Sabine kommer i framtiden att arbeta mer med utåtriktade aktiviteter gällande barnhemmet. I övrigt ser styrelsen ut som tidigare med Gert Isgren sittandes som kassör, Elna Fredriksson och Ulf Ernfors som ledamöter. Pilka Herngren, Gert-Inge Brander samt Bo Hörngren är suppleanter. Nytillkommet är Ann-Louise Isgren som suppleant. Vi hoppas på ett riktigt bra år med en ökad insamling och en bra barnhemsfest i höst där fler kan få träffa oss som utgör Kampi ya Motos barn och lära känna vår verksamhet.
Sist men inte minst! Glöm inte vårt lopps för barnen den 4:e Juli på Drottningtorget i Malmö. Vi står där mellan 9:00 – 14:00, kom förbi och säg hej eller lämna lite prylar går också bra.
Vi från Kampi ya Motos barn önskar Er alla en skön sommar!

Nyhetsbrev april 2010

På barnhemmet har barnen just nu påsklov och detta firas med att leka för fullt! De ser också alla fram emot den stora jubileumsfesten i augusti där flera av Er från Sverige kommer att besöka dem. För dem av Er som fortfarande funderar på om ni vill åka eller har frågor kan fortfarande kontakta Caroline Nilsson som har svar på det mesta angående 10-års jubileet. Hennes mailadress är: 10arsjubileum(at)kampiyamotosbarn.se.

En brunn full med vatten var som sagt vår prioritet för år 2010. Under Sabine Gartners barnhemsbesök i januari/februari kom vi ett steg närmare vårt mål. Rotary i Nakuru Kenya kommer att tillsammans med våra stödjande Rotary föreningar i Sverige att ansöka om bidrag för borrning och en pump. Det Ni kan göra är att kontakta Er lokala Rotary Förening och undersöka om de är intresserade av att vara en av Rotary Nakurus samarbetspartners då vi behöver fler som sluter upp i Sverige. Förhoppningsvis kommer även elektricitet att skrivas in i denna ansökan så kanske får vi även el på barnhemmet inom en överskådlig framtid! Hör av er till: info(at)kampiyamotosbarn.se om Ni får kontakt med Er lokala Rotary förening.

Malin Siljing från Vellinge är vår nuvarande volontär. Läs hennes inlägg om barnens Talent Show samt kolla in hennes bilder från barnhemmet här.

Aktivgruppen Malmö hade loppis i Mars och fick in ca 5000 kr. Pengarna kommer att gå till barnens utflykt kring 10-års jubileum i augusti. Fler loppis kommer att anordnas i sommar, håll ögon öppna på hemsidan om när och var!

Vill du få nyhetsbrevet direkt i din e-mail? Maila info(at)kampiyamotosbarn.se

Hur brevskrivningen till faddrarna går till

Att vara fadder till ett barn på Phyllis Memorial är både spännande och roligt, speciellt för barnen. Framförallt är brevskrivningen det roligaste! Innan det är dags att skriva fadderbrev så springer barnen iväg för att hämta de senaste breven de har fått från sina faddrar. Dessa läses igenom tillsammans med vår socialarbetare och aktuella volontärer för att se vilka frågor som faddrarna har haft och vad barnen kan skriva denna gång. Lite råd och idéer om vad barnen kan berätta ges men för det mesta så vet barnen redan vad de vill dela med sig av. Oftast berättar de om skolan, hur det går för dem, vad de gillar att göra på fritiden och vad de drömmer om att bli, men också vardagshändelser och aktiviteter de gjort den senaste tiden. Det skrivs också frågor till faddrarna, att barnen är intresserade av och tycker Sverige är spännande är väldigt tydligt och det blir många frågor kring faddrarnas liv borta i norr. Våra minsta barn blir lika glada som de äldre då det ska skrivas brev och ritas, även om de kanske inte riktigt förstår hela innebörden av fadderskapet. Men de vet att där är någon i Sverige som tänker på och vill ha en teckning av dem vilket gör att ritningarna blir lite mer avancerade och utförligare än vanligt. Favoritteman på teckningarna är blommor och bilar, men också människor och djur. De som är 7 år och äldre börjar så sakta förstå innebörden av fadderskapet, att en fadder är någon som bryr sig om dem, som tänker på dem och vill att just han eller hon ska skriva något till dem och man märker att barnen blir glada av denna brevskrvningsstund.

Även barn som inte ännu har en fadder brukar sätta sig ned och rita eller skriva brev till en före detta volontär eller till Jacinta och Sabine som har hand om barnhemmet. Detta gör att det inte blir en uppdelning mellan de som har fadder och de som saknar, alla får skriva brev och rita hur mycket de vill och till hur många de känner för. Inte sällan trillar det in 4-5 teckningar från samma barn som tänker på sina ’aunties’ and ’uncles’ hemma i Sverige. Ofta vill även de äldre barnen sitta länge och komponera breven, ibland till nästa dag till och med. Det är mycket som händer i deras liv och de vill att faddern ska vet det mesta av vad som händer på Phyllis och då behöver man betänketid!

Ordet ’sponsor’, som är den engelska översättningen av fadder, används inte på barnhemmet, utan när vi översätter fadder så använder vi, tillsammans med personalen, ordet ’special friend’. Detta innebär att barnen förstår bättre vad fadderskapet handlar om, det handlar om att ha en speciell vän i livet och inte något annat.

Att berätta för ett barn att den har fått en vän i Sverige är väldigt roligt. Simanza, en av våra äldre flickor, kom in då vi hade brevskrivning, och satta sig ned för att skriva till en före detta volontär. Precis när hon skulle gå ut gick jag ifatt henne och frågade lite klurigt om hon inte ville skriva något litet till sin ’special friend’. Hon berättade att hon inte hade någon, men att hon skrivit ett annat brev till en volontär. Jag fick därmed nöjet att berätta att hon nu hade en vän i Sverige som väntade på att få veta mer om henne. Hon blev så glad och leendet som följde gick från öra till öra och ögonen glittrade. Hon sprang in igen till sina kompisar och berättade att hon nu också hade en speciell vän och berättade för alla vad hon hette och vad hon skulle skriva. Därefter fick hon penna och papper och jag fick kort därefter in ett långt brev till Simanzas nya fadder. Ett för mig obetalbart ögonblick. Då en annan volontär, Sandra från Malmö, var på plats och höll i brevskrvningen kom en av de mindre pojkarna fram till henne och sa att då han fick en special friend skulle han bli en av de lyckligaste pojkarna i världen och han längtade så till den dagen! Det betyder alltså väldigt mycket för barnen att ha en vän i Sverige som tänker på dem och vill att just han eller hon ska rita eller skriva ett brev.

Kampi ya Motos barns mål är att alla barn ska få en fadder år 2010 och där är fortfarande barn kvar som längtar efter en speciell vän i Sverige. Om man inte vill skriva brev är det helt okej, bara tanken på att någon i Sverige tänker på barnen gör även det väldigt mycket! Att vara fadder till ett barn på Phyllis Memorial är verkligen ett nära och personligt sätt att stödja barnhemmet. Läs mer här om vad det innebär att vara fadder.

Vår nyaste byggnad

Kattegattgymnasiet i Halmstad har, genom ett utbyte med Nakuru Polytechnique School, hjälpt oss att bygga vår senaste byggnad. På fotot syns ett stort L-format hus som ska bli bibliotek, sjukhusklink samt en administrationslokal för personalen. Där är lite som fortfarande saknas, bland annat fönster och färg, men även putsning och inredning. Men vi arbetar på att få färdigt byggnaden så fort som möjligt. Taket är på i alla fall på plats och alla väggar. Biblioteket kommer även att ha en liten läsesal för barnen att göra sina läxor och en mysgrupp med soffor att krypa upp i och läsa sagor för de mindre barnen, och de stora såklart! Vi hoppas att kunna måla och inreda med bokstäver och sagofigurer så att biblioteket blir en mysig plats att vara på.

Killarna från vardera skola gjorde ett enormt bra jobb och ni kan även gå in på vår blogg och läsa mer om hur killarna från Halmstad upplevde denna fantastiska resa ned till Kenya och barnhemmet. För inte så länge sedan var även killarna från Nakuru Polytechnique i Sverige och hälsade på, och vår egen Sammy som är allt-i-allo på barnhemmet fick följa med. Han hade aldrig varit i Sverige tidigare och kom hem fullt med bilder och historier att berätta för barnen om hur Sverige hade varit! Han hann även upp till Stockholm för att hälsa på Jacinta som startade barnhemmet och se hur hon bodde, vilket han tyckte var jätteroligt.

Nästa projekt på barnhemmet kommer att bli att borra vår efterlängtade brunn och få elektricitet. Då kommer vi att bli självförsörjande på vatten, kunna utveckla vår lilla odling av grönsaker och frukt, samt sälja vatten till våra grannar och till andra i byn så att inte de behöver gå flera kilometer för att få rent vatten. Och barnhemmet får på så sätt in lite resurser att täcka underhållning av pumpen. Vi arbetar för fullt för att detta ska bli verklighet 2010 – vårt vattenår!

Nyhetsbrev januari 2010

På barnhemmet har allt lugnat ned sig efter allt jul- och nyårsfirande. Runt jul var Jacinta, föreståndaren, på plats och firade med barn och personal och hennes julklapp till barnhemmet blev oerhört uppskattat – en TV och DVD-spelare! Den drivs av en generator då vi fortfarande inte har el på plats men det fungerar det med. En gång i veckan får barnen således se på valfri film och de sitter helt knäpptysta och förtrollade framför tv-rutan. Nyårsfirandet bestod av en stor brasa över tindrande stjärnor med mycket sång och dans! Väldigt lyckat med andra ord.

På väg ned till barnhemmet är Sabine Gartner, föreståndare, tillsammans med mig, Cecilia Schubert, volontärsamordnare för föreningen. Vi kommer att stanna i några veckor och tillsammans ska vi undersöka vad det kostar att borra en brunn på barnhemsområdet. Det har länge varit vår dröm att få vatten och el till barnhemmet och förhoppningsvis kommer vi lite närmare vår dröm efter denna resa. Om Du har tips, idéer eller kontakter som vi kan använda för att borra vår brunn så hör gärna av dig till mig och Sabine på info(at)kampiyamotosbarn.se. Du kanske kan hjälpa oss att uppfylla vår dröm!

Jag Cecilia kommer även att blogga under resans gång om hur projekten tar sin form och vad som händer på plats samt mycket mer. Så glöm inte att gå in på volontärbloggen om ni vill uppdatera er eller få reda på hur det går med brunnbygget. Som vanligt är sidan:

www.kampiyamotosbarn.blogspot.com

I Malmö händer också mycket. Bland annat ska aktivgruppen för Kampi ya Motos Barn ha loppisar för att samla in pengar till barnhemmet. Det första loppiset går av stapeln den 13:e – 14:e februari på Malmös Marknadsbörs, vid Möllevångstorget. Kom och köp något litet. Om ni har frågor eller saker att skänka, kontakta aktivgruppen på:

aktivgrupp.malmo(at)kampiyamotosbarn.se

Sist men inte minst så har vi jubileumsfest i sommar för barnhemmet som fyller 10 år! Alla är välkomna ned till barnhemmet den 7:e augusti för att fira med barnen. Då det är ont om sovplatser är det viktigt att du anmäler dig så snart som möjligt för att vi ska kunna ordna boende åt alla. För frågor och anmälan maila Caroline Nilsson, fd volontär, på:

10arsjubileum(at)kampiyamotosbarn.se

Varma hälsningar från Kampi ya Motos Barn

Vill du få nyhetsbrevet direkt i din e-mail? Maila info(at)kampiyamotosbarn.se

Jacintas resa

Barnhemmets grundare Jacinta Njoroge reser till barnhemmet 1-3 gånger om året. Här kommer en sammanfattning av hennes senaste resa:

Julafton var jätterolig! Oj oj oj! Det kom så många gäster att de var tvungna att slakta 5 getter. I stället för att barnen fick åka på en utflykt fick de en TV och en generator i julklapp. Även nyårsafton var väldigt lyckad. De gjorde upp en eld på gården och de stora satt uppe ända till halv 3 på natten. De sjöng och dansade mycket.

Det kom faktiskt ganska mycket regn så just nu är där ett litet lager. Det kom tom så mycket regn att det blev översvämning i byn Kampi ya Moto. De stora pojkarna grävde diken och de har passat på att plantera nya bananträd.

I skolan fungerar allt bra. Alla är mycket nöjda med skolresultaten! Många föräldrar har uttryckt hur nöjda de är. När det nya läsåret började i början av januari så blev det en höjning av skolavgifterna. Några av föräldrarna protesterade men när Jacinta nämnde hur dyra andra skolor är i jämförelse och påpekade att de dessutom får lunch hos oss så lugnade de sig. Transporten för skolans dagbarn är dock ett problem. Många av barnen bor ganska långt bort och är beroende av de vanliga bussarna. De kommer inte alltid som de ska och de kör som tokiga för att det ska gå så snabbt som möjligt så föräldrarna är återigen på oss om vi kan köpa en minibuss. Föräldrarna är beredda att betala för bensinen.

Veronica, vårt äldsta barn, har nu gått ut high-school. Hon får sina slutbetyg i februari och därefter vet vi vad hon ska göra härnäst. Hon vill helst utbilda sig till sjuksköterska och vi håller tummarna för att hennes betyg är tillräckligt bra för en bra utbildning.

Jacinta har varit flera gånger på elbolaget i Nakuru men pga helgledigheter var det svårt att få kontakt med rätt personer, så vi vet ännu inget mer om möjligheterna att dra elektricitet till barnhemmet.

De har kommit väldigt långt med den nya byggnaden som ska bli ett bibliotek, en sjukstuga och ett kontor. Taket är uppe. Nu behövs fönster och dörrar och sen är utsidan klar!

Vilken glädje Jacinta har haft av bilen (en Toyota!) som skänktes av en privatperson december 2009.

Sabine Gartner, som delar ansvaret för hela verksamheten med Jacinta, åker till barnhemmet den 20 januari.

En bil till barnhemmet

Barnhemmet har äntligen fått en bil! Transport är något av våra största bekymmer då vi bor långt ute på landet och de allmänna transportmedlen, “matatu”, är oberäkneliga och tar lång tid. Tack vare en privat givare i Stockholm har nu en personbil kunnat inhandlas i Nairobi och kommer finnas på plats på barnhemmet innan jul. Bilen kommer förenkla  tillvaron på barnhemmet avsevärt, särskilt vid sjukhusbesök, skolbesök och matinköp.

Insamlingfest för Phyllis Memorial Childrens Home

Den 24 oktober 2009 var det åter dags för den i Malmö återkommande insamlingsfesten för Phyllis Memorial Childrens Home. I år ägde festen rum på Geijerskolan i Limhamn.

Höstens insamlingsfest var mycket lyckad! 72 personer var anmälda och det var en skön stämning under kvällen som blandades av både skratt och en och annan tår. En sådan här kväll knyts nya band mellan människor och föreningar, den här kvällen har redan visat sig leda till nya spännande samarbeten, sponsorer och faddrar!

Under kvällen avnjöts en härlig afrikansk buffé från African Way Café & Catering. Kvällen bjöd bland annat på volontärberättelser och information om barnhemmet, aktivgruppen och fadderskapet, samt lotteri, underhållning, försäljning och bildspel med nya och gamla foton från barnhemmet. Jacinta Njoroge-Lathi berättade om hur allting en gång startade, vilka utmaningar barnhemmet står inför nu och vikten och betydelsen av hjälpen från oss alla. Särskilt idag då bland annat matpriserna har skjutit i höjden. Sabine Gartner sände bland annat en hälsning från ett av barnen som förklarar sin tacksamhet och glädje över att närma sig sin dröm om att en gång bli pilot. Dallas – Sveriges förmodligen mest kända fritidsledare – bjöd på trumsolo och påminde oss om värdet av ett stort hjärta. Vidare bjöds det på solosång från skönsjungande Winnie, själv uppvuxen i byn Kampi ya Moto.

TUSEN TACK ALLA NI SOM VAR DÄR!! Tillsammans gick vi plus med 12 084 kr som oavkortat går till barnen på Phyllis Memorial Children´s Home!

Årsmöte 14 maj 2009

Kampi ya Motos Barns årsmöte gick av stapeln en torsdagskväll i maj hemma hos vår nu omvalde kassör Gert Isgren. Nya ledamöter i styrelsen är Cecilia Schubert och Elna Fredriksson. Ulf Ernfors blev omvald som ledamot, liksom suppleanterna Pilka Herner, Bo Hörgren och Gert-Inge Brander. Sabine Gartner sitter kvar som ordförande, Lena Dahlberg som revisor och Ole Larsen som lekmannarevisor. Förutom nyval och omval togs inga större beslut, men flera intressanta ämnen diskuterades, ämnen som styrelsen ska utreda och arbeta vidare med.

St Hansgården i Lund skänker 15 000 kr

När Jordens Dag firades den 25 april 2009 anordnade St Hansgården, fritidsförening i Lund, en fantastisk dag. Besökarna fick träffa flera olika föreningar och företag, fick se flera musik- och dansuppträdanden samt provsmaka ekologiska och rättvisemärkta produkter. Temat var ”Solidaritet över alla gränser”.

Självklart var vi i Kampi ya Motos Barn på plats och berättade om vår verksamhet. Överskottet från dagen skänkte St Hansgården till Kampi ya Motos Barn, en otrolig summa på 15 000 kr!

Vi tackar barnen och de anställda på St Hansgården för deras stora intresse för barnen i Kampi ya Moto och hoppas på ett långsiktigt och givande fortsatt samarbete!

April 2009

Pojkarna är överlyckliga! De har nu flyttat in i den nya sovsalen. Den har funnits som en dröm i flera år och nu står den klar. Pojkarna slipper frysa vissa perioder när nätterna är kalla och de slipper bo trångt. Det är unikt att en grupp svenskar från Kattegattgymnasiet i Halmstad har hjälpt till att bygga den. Folk i vårt närområde trodde inte det var sant att vita män gjorde ett sådant grovarbete. Många kom till området för att se med egna ögon och jodå, det var sant. Helt plötsligt har det blivit lite bättre status att vara byggare.

Se en bild av den nya sovsalen på vår blogg!

Mars 2009

Pojkarna har väntat länge på en ny sovsal och äntligen, i april i år är det inflyttningsdags. De kommer att få betydligt mer plats och det kommer inte att dra in så kallt som tidigare.

De fem barnen som slutade grundskolan i december, Sammi, Patrick, Sara, Susan och Maria, de var länge oroliga för om de skulle komma in på en bra high school. Jacinta fixade, med hjälp av en vän med bra kontakter, så att de skulle börja på en skola med bra rykte. Vi kunde pusta ut, MEN efter ett par månader visade det sig att det var endast få lektioner som var lärarstyrda! Kan det bero på att de lektionerna skulle hållas av sönerna till ägaren? Jakten på bra skola till dem började igen. Nu är barnen på tre olika skolor, en av dem känner vi till sedan tidigare och de andra har vi fått rekommenderade av vänner. Låt oss hoppas att det går bra för barnen hädanefter.

Det senaste året har vi upplevt stora höjningar av matpriser och tyvärr fortsätter det så. Det tar tid för de anställda att hitta mat till hyfsat pris.

Sabine Gartner

December 2008

Förra berättelsen från januari 2008 var präglad av oroligheterna i landet. Stamfejder och många vansinnesdåd spreds i hela Kenya.

Så mycket har handlat om säkerhet.

Det var svårt att få hjälp att få hjälp av polis eller militär. Antingen brydde de sig inte eller så var det utplacerade på olika områden. De hade inga resurser att avsätta till ett barnhem. Till en början hade vi två vakter med pangas (jättestor kniv) men vi behövde beväpnade vakter.

Vår by, Kampi ya Moto, blev attackerad, hus brändes ner och människor mördades. Våra grannar råkade illa ut. Alla på barnhemmet var mycket rädda. Tillsammans med de två vakterna var männen vakna på nätterna och till slut efter otroligt hårt arbete fick vi två beväpnade poliser varje natt. Då kändes det lite bättre.

Det var tufft med 125 flyktingbarn i alla åldrar men de togs väl om hand av våra barn och vuxna. Ibland var våra barn så rädda att de ville springa iväg och ett par gånger pratade vi allvarligt om att evakuera men så blev det inte. Vart tar man vägen med 250 barn?

Ibland kom det roiga nyheter också: 16 februari föddes en liten kalv. Korna är viktiga för att barnen ska få mjölk varje morgon i sitt te.

I januari 2008 anställde vi två nya lärare. Båda är toppen! Första skoldagen på året kom inte en  av dem  för att hans pappa hade mördats i en stamfejd. Mördad för att han tillhör en viss stam.

Det gick att se mycket positivt i allt elände. De anställda var toppen! De visade inget annat än lugn utåt. De jobbade verkligen för barnens bästa och gjorde ett fantastiskt arbete. Socialarbetaren Maragias föräldrar ringde ofta och ville att han skulle komma hem men han sa att hans plats var med barnen för att skydda dem. Våra lärare valde också att stanna fast de andra skolorna i vårt område stängde.

En dag slaktades två getter för att lätta upp stämningen.

I februari började Lewis och Paul high school. Edwin började tredje året i high school i en internatskola, vilket han blev jätteglad för.

Det var väldigt svårt att lämna alla i slutet av februari men redan i mars började det lugna ner sig i landet.  Efter hand blev de flesta flyktingbarnen hämtade av sina föräldrar men de sista åkte inte förrän nu i november när läsåret avslutades.

Under året har 200 nya träd planterats för 1 krona styck. Ved behövs till matlagningen. Jacinta har berättat att för 10-20 år sedan fanns det mycket träd i området som nu har huggits ned. Det har blivit dyrare och svårare att få tag på ved. Dessa snabbväxande träd kan användas till ved redan efter fem år. Nya träd planteras kontinuerligt.

Flickorna har en ny matron (huvudansvarig för dem) som heter Rachel. Det går nog inte att hitta någon bättre.

Vi har aldrig varit så nöjda med personalgruppen som nu.

I somras blev äntligen alla barn och vuxna HIV-testade. Lyckligtvis är ingen smittad, trots att de flesta av barnens föräldrar dog i AIDS.

Våra barn var med i en sångtävling och vann! De gick vidare till final och vann även där! Priset var ett helgläger i Nyahururu.

I maj opererades Veronica för blindtarmsinflammation. Vi är tacksamma för att allting gick bra. Operation och fyra dagar på sjukhus kostade 8000 kronor.

Rotary i Nakuru har skänkt ytterligare två tankar att samla regnvatten i.

Christine, som var på barnhemmet tre veckor runt årsskiftet 2006-2007, skrev en bok om sina upplevelser. Boken är nu översatt till svenska och kan beställas via sabine.gartner@telia.com. Den kostar 200 kronor (+20 kronor porto) och pengarna går oavkortat till barnen. Tack Christine!

Sabine Gartner

17 januari, 2008

Hej!

Nu sitter jag igen framför datorn och jag är ganska så matt av allt som händer. Det är så mycket jag vill skriva men det är svårt att börja.

Detta är jobbigt att vara med om.

Vi försöker så gott det går att följa med vad som händer. Generellt har det kännts lugnare senaste veckan men det händer fortfarande mycket på olika platser. Igår var det en del oroligheter i närheten igen sa polis och militär patrullerade.

En general Njoroge i Kampi Ya Moto har 500 flyktingar på sin mark. Jacinta och jag var där och det var hemskt att se. Det ar mest kvinnor och barn. De flesta sover utomhus och en del i stall och förråd. Det är ca 10 grader på nätterna.

De har flytt när de blev beskjutna av pilar, stenar har kastats på dem. De hade ingen chans att ta med sig något och nu sover de utomhus utan filtar. En kvinna berättade att hon var tvungen att springa iväg med 3 barn medan några kastade stenar på dem. Hon tog sig igenom en flod med vatten upp till midjan och till slut kom hon fram till generalens hus. Där kollapsade hon.

Det är svårt att ta in och förstå vad allt egentligen handlar om. Prata med olika människor och det blir olika svar. Det är däremot enkelt att första hur fruktansvärt många människor lider.

Klart är i alla fall att vi hjälper till praktiskt så gott vi kan. Just nu har vi 100 flyktingbarn på barnhemmet. 93 av dem från generalen.

Våra barn är helt fantastiska. De puttar undan sangarna och lägger ut alla madrasser på golvet i sovsalarna och sedan tränger de ihop sig. Vi har köpt 50 nya filtar och alla samsas om platsen. Visst känns det rörigt men barnen har det betydligt bättre än tidigare. Framförallt kan vi erbjuda dem undervisning.

Hur tror ni lärarna reagerade med 100 nya elever från en dag till en annan? Fantastiskt! Framförallt med ett kenyanskt lugn. We welcome them. Let them come. Låt dem komma, vi ska hjälpa dem.

Vi har anställt en ny kvinna, Agnes som hjälper till där det behövs. Vår socialarbetare, Maragia, ringde runt till sina kompisar/kollegor igår, har möte med 7 av dem idag och imorgon kommer de och hjälper till som volontärer.

Ingen aning om hur länge alla dessa barnen ska stanna.

Vart ska alla flyktingar ta vägen?

De har inga hem längre, många säger att de flytt flera gånger från sina hem, 4 gånger sedan 1992. Detta är det värsta de varit med om, de vågar inte återvända. Vem ska hjälpa dem till en ny start i livet? Ingen vet!

Tusentals barn har inte börjat skolan denna veckan, hur ska det gå för dem? Ingen vet!

Flera av våra barn skulle egentligen varit i sina internatskolor men vi vågar inte släppa iväg dem.

Lewis och Paul har gått ut grundskolan och väntar på besked om vilka skolor de är accepterade till. Jag vill hitta på något extra med dem. När jag frågade Lewis vad han önskade sade han att han vill jobba som volontär hos generalen!

Gissa hur stolt jag blev!!! Det blir säkert en tripp till Nakuru också med lunch och bad i pool.

Nakuru Showground har visats mycket i media. Just nu finns där 10 000 flyktingar! Det går knappt att beskriva hur det känndes att gå runt och se alla människor. Många sitter och verkar alldeles apatiska, verkar sitta och vänta på att någon ska göra något. Vad kan de själva göra? De kan stå i kö för att få mat, de kan stå i kö för att få kläder. En del pojkar spelar fotboll och skrattar. En kvinna satt på marken och ammade sitt barn, hennes blick var väldigt frånvarande.

Det är framförallt flera kyrkor och Röda Korset som hjälper till där. Det finns gott om mat. Jag pratade med en av männen som lagade mat. De är flera stycken från Merica Hotell, det finaste i Nakuru som har semester denna månaden och jobbar som volontärer varje dag.

Jag var inne i huset med de yngsta barnen. Ett barn föddes där bara 4 dagar tidigare.

En kvinna hade flytt Eldoret, hon hade ingen aning om var sonen finns men hon hjälper till att ta hand om föräldralösa barn från den staden.

En ung man berättade att han ser situationen som hopplös. Hans fru kräver att han ska försörja sin familj men han är livrädd för att lämna området. Det tar knäcken på många av männen att de ska behöva köa för att få mat. Han är rädd att familjen ska splittras.

När jag var tillbaka på Nakuru Showground för några dagar sedan har terapeuter börjat arbeta där.

Generellt i Nakuru är det extra många poliser och militärer ute. Det var planerat en demonstration här igår men det är helt lugnt.

Normalt brukar jag bara berätta om mina upplevelser här och sedan är det upp till var och en om de vill hjälpa till.

Detta är långt ifrån normalt. Varje dag syns fortfarande stora lastbilar som transporterar människor till tryggare platser. Det känns nästan overkligt att mammor kommer fram till oss och säger Ta mina barn, jag kan inte ge dem mat, ta dem.

Nu har vi 100 barn extra hemma. Det är helt rätt att de är hos oss. De ska få lov att bara vara barn, att leka och gå i skolan. De ska få äta sig mätta varje dag och sova tryggt. Snälla! Stor eller liten summa. Vi behöver all hjälp vi kan få!

Om ni sätter in pengarna på det ursprungliga postgirokontot har Jacinta möjlighet att ta ut här nere i Bankomat. När hon åker hem 31 jan, kan jag ta ut under februari. Barnvän Humanitär: 131 29 25-9

Kanske du har möjlighet att vidarbefordra denna vädjan?

Tack! Tack för alla omtänksamma mail, samtal och sms. Känns mycket bra! Nu kom någon och berättar att det är en demonstration en liten bit bort så måste iväg.

Sabine Gartner

December 2006

I december -06 avslutades våran egen skolas första år! Året är indelat i 3 terminer och efter varje termin förs statestik över barnens och klassens resultat, både totalt sett och för varje ämne. Sedan jämförs resultaten med alla andra skolors resultat i distriktet (19 st). Det var en ganska nervös väntan men när resultatet kom fick vi anledning att fira! Vilket bra betyg vår, Phyllis Memorial Academy, fick. Vi hade topp 3 placeringar flera gånger, både för individuella barn från barnhemmet och i olika ämnen! Så stolta vi blev. När föräldrar beslutar vilken skola deras barn ska gå i tittar de på dessa resultat så när teminen började i januari kom många fler än rektorn hade räknat med så det blev lite kaos i början men bara positivt. Nu har skolan 135 elever på 7 klasser. Januari 2008 börjar även klass 7 och året därefter klass 8 och då är grundskolan klar! Själva skolbyggnaden är klar och vi fyller klasserna succesivt.

Vi är så stolta över våra barn så vi ville göra en alldeles speciell utflykt med dem under jullovet. Vi åkte till huvudstaden Nairobi ca 3 timmar bort. Vi åkte tidigt och fick många fantastiska upplevelser. Vi kom till Kenya Conference Center där de flesta åkte hiss för första gången, barn och vuxna, ända upp till 28 våningen. Det var många som var rädda och väl uppe gick vi upp på taket och hade fantastisk utsikt över hela Nairobi. Vi tittade bl a på Uhuruparken där vi hade ätiti lunch. Med en ofattbar tur fick vi komma in i parlamentsbyggnaden. Tänk er barnen fick sitta i samma rum som presidenten och alla ministrarna brukar vara i! Det var väldigt speciellt!

Efter en övernattning på ett vandrarhem tog vi en runda på Animal Orphanage och kunde se massor med djur, bl a lejon, på riktigt nära håll. Vi fick t o m klappa geparden!

Nyårsafton planerade vi att tända en eld på kvällen, sjunga och grilla marshmellows men oj vilken dag det blev. På förmiddagen kom en flicka till barnhemmet och som hon såg ut; hon kunde inte gå ordentligt, ansiktet var svullet och fullt av blåmärken, tänder utslagna och en arm bruten mm. Jacinta frågade henne vad som hänt, flickan svarade att tanten hon bodde hos har slagit henne. Jacinta åkte till polisen med henne och gjorde en anmälan och sedan mötte jag dem på sjukhuset där hon fick en ordentlig undersökning. Röntgen visade gamla inte riktigt läkta skador och ärr på hennes kropp vittnade och att hon blivit slagen med pinne många gånger. Flickan heter Mercy och är ca 7 år. Det är mycket att berätta men kort: polisen försökte undvika att detta skulle gå vidare till rättegång, rapporterna “försvann”, de försökte hämta Mercy kl 5 en morgon utan att en vuxen fick följa med henne. Det blev obehagligt att inte ha polisen på vår sida och vi var på vår vakt hela tiden och såg till att vi alltid hade koll på Mercy.Det visade sig senare att brodern till kvinnan som misshandlat jobbar inom polisen så han försökte hjälpa sin syster och han hotade Jacinta och personalen. Vi kontaktade alla vi känner, har vi polisen emot oss måste vi vara många och starka! Utanför rättegångssalen höll sig polisen i närheten av oss hela tiden men vilken tur vi hade när en politiker i parlamentet kom och hjälpte oss, alla poliser försvann och politikern sade till domaren att hon ska personligen följa hur det går för flickan och rekommenderade att Mercy skulle få stanna hos oss. Ni kan tro detta blev stort i massmedia. Historien visades på TV flera gånger och det skrevs artiklar i dagstidningar, detta är så ovanligt att man rapporterar barnmisshandel till polisen och driver detta så långt. Kvinnan sitter nu i fängelse, domen är 6 år och 4 månader och Mercy får stanna hos oss till hon är 18 år. Mercy mådde snabbt bättre i tryggheten i hennes nya hem, hon är sprallig, glad, sjunger mycket. Nyårsdagen kom en vän med 4 flickor som i princip hade dumpats hos henne och faktum är att vårt hem har det bästa ryktet så de lämnades hos oss. De var väldigt blyga och ledsna men våra barn är fantastiska på att ta emot nya barn så de nya finner sig väldigt snabbt till rätta. Härligt att se. Några dagar senare kom ytterligare 2 barn, 3 och 5 år gamla, men de verkade betydligt yngre för de var så undernärda. De mår också mycket bättre.

Sabine Gartner

Sabines resa dec 05 - jan 06

Underbart att träffa alla igen! Jacinta har varit här sedan mitten på december och jag kommer 21 december. Alla på barnhemmet kan verkligen få en att känna sig välkommen. Som jag har längtat!

Alla ser fram emot att fira jul. Vi går in till grannen och Amos, socialarbetaren, hugger ner en stor gren från ett träd. Grannarna skrattar, de undrar vad vi ska göra med en gren som inte ska användas som ved. Amos ställer ner grenen i en stor spann. Barnen börjar samlas och undrar vad som ska hända. De öppnar julklappar och i paketen finns juldekorationer som de hänger upp i “julgranen”. De står länge och tittar på de färgglada och glittrande sakerna. De vuxna kommer också och både tittar och känner på julgranspyntet.

Det är jul och det ska bli extra festlig mat. Amos var iväg och köpte en get som ska slaktas. Byggmästaren Michael, kocken Morris, och de äldsta pojkarna ska hjälpas åt. För dem är detta så naturligt. Jag följer med till platsen där geten ska slaktas. Jag trivdes inte alls i denna situationen men jag vill ju ta del av deras dagliga liv så jag valde att se hur det skulle gå till. Att stå där i hettan rev upp väldigt många känslor inom mig. Med en knut i magen såg jag hur de två männen och pojkarna drog geten till rätt plats. De sköljde av macheten och jag började känna mig förtvivlad! Själva slakten kunde jag inte bevittna men jag gick dit igen när de var klara men lukten av det råa köttet gjorde att jag gick iväg igen. De undrade såklart varför jag gick och jag berättade att något sådant är vi aldrig med om i Sverige. De blev väldigt förvånade och samtidigt tyckte de att det var intressant att höra hur det går till i Sverige. I Kenya växer de upp med att detta är alldeles naturligt. Detta innebär tom att det är fest! En get slaktas när det är något att fira om man har råd. Denna geten kostade knappt 300 kronor.

Ett företag i Danmark hade skänkt fotbollströjor, fotbollar och handbollar. Både barnen och de vuxna blev jätteglada för de knallröda tröjorna och satte direkt igång att spela fotboll.

Vi sjöng “We wish you a merry Christmas” och de försökte hänga med när jag sjöng “Hej tomtegubbar”.

Vi har som tradition att göra en heldagsutflykt när vi är hos dem. Denna gången åkte vi till Lake Naivasha. Två matatus (som VW buss med säten) kom tidigt på morgonen. Barnen vaknade extra tidigt och var så förväntansfulla. Allihop hade tagit på sig sina julklappströjor så de skulle vara extra fina. Direkt när vi åkte iväg började barnen sjunga. De var så glada!

Väl framme vid sjön åt vi picnic, kyckling och pommes frites. Efter maten hyrde vi små båtar. Barnen tog på flytväst och satte sig i en båt för första gången. Det var med skräckblandad förtjusning. Roligt att prova något nytt men samtidigt så läskigt att se alla flodhästarna i sjön.

Joseph är den äldsta pojken, 16 år. Han har haft väldigt svårt för skolarbetet. Han har gått om flera klasser och klarar inte fjärde klassundervisningen.

Det är inte självklart att alla klarar av skolan. Han har själv insett att det inte fungerar och, med ett leende, har han sagt att det är bara slöseri med pengar. Han ville hellre vara kvar på barnhemmet och ta hand om djuren. Joseph provade att arbeta med byggmästaren, Michael, en period men det gick inte så bra. Jacinta kontaktade en släkting i Nakuru som är egenföretagare. Han har en bilverkstad, biltvätt och säljer bilar. Vi kom överens med honom att Joseph ska gå i skola hos honom och lära sig att bli bilmekaniker. Det blev en fullträff! Joseph var överlycklig och det verkar som detta är det rätta för honom.

Mary, den äldsta flickan, hade haft problem med sina ögon så vi tog henne till en ögonläkare i Nakuru. Förutom en ögoninflammation är hon närsynt. Vi köpte glasögon till henne. Efter prutning kostade detta ca 450 kronor.

Vi lade ner väldigt mycket tid på att försöka få vår skola registrerad. Äntligen blev det klart några dagar in i januari. Planen var att starta skolan 9 januari. (då börjar skolåret i Kenya). Vi var ganska nervösa inför intervjuerna av lärare. Tänk att allting löste sig på allra bästa sätt. Vi var så nöjda! Vi kunde ha skolinvigning 9 januari, som planerat.

Jacinta och jag fällde många tårar, detta var verkligen något extra, skolverksamheten kan börja! Det hölls tal, vi sjöng. En flicka hissade flaggan medan en pojke stod bredvid och gjorde honnör och alla andra sjöng nationalsången. Ni skulle ha sett när barnen satt i sina respektive klassrum - de var så glada och stolta.

Sabine Gartner

December 2005

Vi är mycket stolta över att kunna berätta att barnhemmet vann FÖRSTA PRIS 2005 för bäst skötta barnhem i Nakuru District!

Jag, Sabine, gjorde min fjärde resa till Kenya i somras. Det är som att komma hem till en underbar familj som välkomnar en med öppen famn och med mycket glädje och stolthet.

Utvecklingen har varit enorm sedan mitt första besök i februari 2003. Kombinationen av pengarna från Sverige (Vi får ingen hjälp från de kenyanska myndigheterna) och den underbara personalen som bor hos barnen är en fullträff! Egentligen känns det fel att säga personalen; de är så mycket mer än bara anställda.

De är föräldrar till barnen, de är bra förebilder, de lär barnen mycket, de ger barnen kärlek och trygghet. De är allt för barnen! Det är viktigt att de vuxna trivs för att barnen ska må bra och det är lätt att förstå att de trivs. De skrattar nämligen mycket Nu bor där 29 barn (6-16 år). De tar väl hand om varandra, de stora hjälper de små när det behövs.

Alla barnen hjälper till på ett eller annat sätt med olika arbetsuppgifter på området. Det är fantastiskt att se hur väl det fungerar, ofta utan att de vuxna behöver säga till och alltid utan att barnen protesterar.

Alla hjälper till med städning, tvättning (det tvättas mycket eftersom flera av barnen fortfarande kissar på sig på natten och eftersom barnen är ute så mycket blir kläderna snabbt smutsiga), de hjälps åt med att sköta djuren, plantera nya grödor, resa ogräs och att skörda m.m.

Från början gick alla barnen i byskolan; de promenerar nästan en timme enkel väg för att komma dit. I en del klassrum finns en lärare med 76 elever. Det är väldigt viktigt för barnen att de får bra utbildning så de kan få arbete i framtiden.

När vi har fått ihop tillräckligt med pengar har några av barnen fått börja på internatskola. De är nu 10 barn på internat. Vi har inte stannat där utan har nu, tack vare sponsorer, byggt en skola på barnhemsområdet. Det finns nu 4 klassrum och ska utökas efterhand till 8 klassrum.

När vi åkte hem i augusti höll de på att bygga sovsal till flickorna. Det ska nämligen bli både internat och dagskola. När vi har mer pengar kan de bygga pojkarnas sovsal. I somras försökte vi knyta kontakter med kenyaner som kan hjälpa oss med allt inför skolstarten men det var väldigt svårt att hitta någon som vi kan lita på och som inte vill ha en massa pengar så Jacinta lär få dyra telefonräkningar när hon ska organisera allt från Sverige.

Om allt går som vi önskar så startar skolan i januari 2006. Skolåret i Kenya börjar i januari så det skulle vara fantastiskt att slippa vänta ytterligare ett år.

Två av barnen var sjuka när vi var där och det visade sig att de hade malaria. De fick en medicin som gav förbättring redan samma dag och dagen efter mådde de bra igen. Nu har de allihop myggnät över sängarna.

Det kom en ny pojke, Lewis, i augusti och det var underbart att se hur barnen välkomnade honom som en bror och fick honom att känna sig som hemma.

Vi firade 5-årsjubileum i somras så då hade vi fest med ca 70 gäster. 2 dagar innan kom flera grannkvinnor och hjälpte till att förbereda maten. Vi rensade majs och bönor och skalade potatis. Männen slaktade en get och satte upp presenningar som tak så vi kunde sitta i skuggan. Det var härlig stämning! Barnen sjöng och flera av gästerna dansade. Vi åt god mat. Många av gästerna turades om att hålla tal – otroligt inspirerande!

Sabine Gartner