Därför har jag valt att vara fadder

Lina och Joseph

Lina

Joseph Njuguna, pojken med det enorma leendet, vita tänderna och oskyldiga ögonen. I flera dagar hade jag haft denna underbart söta pojke springandes efter mig. Han hade inte vågat säga särskilt mycket till mig, utan han var mest bara där vid min sida. Han petade på mig, sprang därifrån, petade på mig igen och sedan gav han ifrån sig det största leendet som bara han kan. Tillslut tog han mod till sig och sa ”Auntie, it’s something I want to ask you”. När vi stod där i mörkret mellan pojkarna och flickornas sovrum och jag hörde orden ”I want you to be my special friend”, knöt det sig i magen och jag kände hur jag fick anstränga mig för att hålla tillbaka tårarna…

Min första tanke var att jag kände mig otroligt lyckligt lottad, jag kände mig uppskattad och omtyckt. Att på väldigt kort tid skapa ett förtroende hos någon som har mist så mycket i sitt liv, att han frågar om jag vill vara den som blir hans speciella vän, betydde och betyder fortfarande otroligt mycket för mig. Men det tog inte många sekunder innan jag mindes mitt löfte till mig själv: ”Lina, du har inte råd att bli fadder. Du är en fattig student och du är redan ganska duktig på att spendera de pengar du har”. Så efter jag hade samlat mig och insett att jag inte kan lova någon, något som jag tidigare har insett att det inte ska gå. Så var jag tvungen att berätta för honom att jag antagligen enbart kan vara hans brevvän. Jag erbjöd mig därefter att försöka hitta någon annan från Sverige som kunde vara just hans ”special friend” men fick direkt höra: ”no, I just want you”.

Vi sade godnatt och så fort jag kom innanför gästhusets grindar strömmade tårarna ner för mina kinder. Hur skulle jag kunna säga nej utan att ångra ihjäl mig? Hur mycket betyder 250 kronor i månaden för mig egentligen? Och hur skulle Joseph känna, efter att ha samlat så mycket mod för att fråga en sådan viktig fråga och sedan bli nekad?

I detta läge fanns det inget annat på kartan än att göra det som han tyvärr inte kan. Jag ringde hem. Jag pratade med mina föräldrar, som självklart blev oroliga när de inser att de knappt kan höra vad jag säger då jag gråter så mycket. De insåg också väldigt snabbt att detta inte bara var viktigt för Joseph utan även för mig och idag är jag fadder… Jag ångrar det inte en sekund, tvärt om! Jag känner mig stolt över att vara fadder. Inte bara för att göra en god gärning genom att skänka pengar, utan även för att jag betyder något extra för någon som behöver det. Jag har visat att jag finns där och att han har ett speciellt band till mig som ingen annan har.

Så efter mitt beslut så gick jag tillbaka ut genom gästhusets grindar, trippade runt i mörkret bort mot killarnas sovsal. In bland de sovandes pojkarna och fram till Josephs säng där jag satte mig på huk, viskade hans namn och såg hans huvud sticka fram under kudden. Jag viskade ”I would love to be your special friend, it’s you and me now” och återigen såg jag det där underbara leendet som bara han kan ge ifrån sig…

Terése

Fadder,
Jag har fått den stora äran att berätta för er varför jag valde att bli fadder. För det första vill jag bara säga att det är inget svårt val när man har bott med alla dessa underbara barn på Phyllis. Det var inget jag kan kalla val, utan mer som en självklarhet, varför skulle man inte vilja vara en ”special friend”? Det är det som är så fint på barnhemmet. När jag var där sommaren 2011 så fick jag höra dagligen om någons ”special friend” i Sverige. Barnen tycker det är otroligt viktigt och roligt att få brev från sina faddrar i Norden. Jag fick se bilder som de hade fått och när vi flätade vänskapsband med barnen så gjorde de alltid ett fint armband till sin fadder.

Det är en viktig uppgift att vara fadder. Dels för att barnen får en vän från ett annat land och de har någon de kan utbyta tankar med genom brev. De får också information om hur ett land som t.ex Sverige, så olikt deras.

Hur valde jag mitt fadderbarn och hur kunde jag välja ett bland alla dessa underbara små liv? Den frågan har väl alla som skall bli fadder. Men som volontär så lär man känna barnen och man pratar med alla. Men vi är alla olika individer och vi får mer kontakt med vissa. Det är det som är så bra att olika volontärer åker ned till barnhemmet. Då får kanske alla barn någon de lär känna bättre.

Jag arbetar med små barn hemma i Finland. Då jag kom till barnhemmet så fastnade jag genast för de yngsta barnen. Jag lekte med dem när de slutade skolan på dagarna och när de hade ätit sin kvällsmat gick vi hand i hand för att läsa en kvällssaga innan de skulle sova. Då fanns det en liten pojke vid namn William Oboma. Ett litet charmtroll som får vem som helst att smälta när han ler och blinkar med sina långa ögonfransar. Från dag ett på Phyllis så fick Oboma en speciell plats i mitt hjärta. Det är lite svårt att förklara vår relation eftersom han inte kan engelska ännu. Men vi kommunicerade genom lek, skratt och kramar. Att förlora sin far när man fortfarande är i magen och att bli lämnad hos sin farmor av sin unga mor som inte kan ta han om en när man är liten i ett land som Kenya. Eller i vilket land som helst är obegripligt hemskt. Att sen få en ny familj på barnhemmet Phyllis Memorial är verkligen det bästa som kan hända ett litet barn i Kenya. Jag såg även barn i staden Nakuru som var mindre lyckligt lottade som vandrade på gatan.

Alla barn förtjänar ett tryggt hem och en bra uppväxt med mat, skolgång, en säng att sova i o.s.v. Det har Oboma fått på barnhemmet och han har det bra. Jag har haft det väldigt tufft den här hösten efter att jag kommit hem från barnhemmet. Jag saknar barnen varje dag och speciellt lilla Oboma. Men jag skriver brev som min bästa vän Wilfred översätter till Oboma och visar bilder på oss från i somras. Det är också spännande att ha ett litet fadderbarn, för en dag om något år kommer jag få mitt första brev av Oboma och det blir spännande att se hur han utvecklats och vad hur han är som person.

När jag var i Kenya på barnhemmet fick jag snabbt klart för mig att alla barn tycker det är jätteviktigt med en fadder. Oboma är somsagt liten ännu och förstår antagligen inte riktigt vad en fadder är ännu. Men jag tror det blir roligt när han blir lite äldre och när han kan läsa breven som han fick som liten och bilderna från tiden jag spenderade på Phyllis med honom och de andra barnen. Jag skall även hälsa på honom igen så fort jag har möjlighet att resa tillbaka.
Det här var min berättelse om hur jag blev fadder till lilla Oboma.

Bli fadder du också!

För mer information, klicka här eller maila fadder(at)kampiyamotosbarn.se