Kampi ya Motos Barn

Nedan följer berättelser från tidigare volontärers upplevelser på barnhemmet och skolan Phyllis Memorial. Se även vår blogg för mer aktuell information.

Tycker du att det låter intressant? Du finner mer information om vad det innebär att vara volontär hos oss i vårt introduktionsbrev. Se till att ha läst dokumentet noga innan du anmäler ditt intresse.

Introduktonsbrevet är en PDF-fil som öppnas i Acrobat Reader. Om du inte har Acrobat Reader sedan tidigare kan du ladda ner det här.

För mer information, frågor eller intresseanmälan, maila volontar(at)kampiyamotosbarn.se. Tänk på att vara ute i god tid om du är intresserad av att åka som volontär. Du kan behöva ta dig till Malmö eller Stockholm för att träffa en av våra representanter inför en eventuell resa. Om inte detta går att genomföra så är möjligheten att bli utvald som volontär mycket liten eftersom vi värdesätter det personliga mötet högt.

Unn

Jag heter Unn Rudolfsson och var på Phyllis Memorial i två månader under hösten 2009. Det är väldigt svårt att hitta ord och veta var jag ska börja för att beskriva min tid i Kenya. Men det var två fantastiska månader.

Jag åkte dit själv, lämnade den svenska kylan för ett land som kändes väldigt långt borta och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Massvis med frågor snurrade i huvudet De främsta: Kommer jag att trivas? Kommer barnen att tycka om mig?

Men det tog inte lång tid innan jag släppte de tankarna. Det tog inte lång tid innan jag stormtrivdes!

När jag kom till gården var jag väldigt nervös. Men det släppte fort. Jag möttes av stora nyfikna ögon. En del var modiga nog att komma fram och hälsa, andra stod bredvid och iakttog.

Det tog ett tag att komma in i den nya vardagen, så mycket nytt att ta in hela tiden. Speciellt de första dagarna kände man sig lite förvirrad. Men jag kände mig otroligt välkommen och omhändertagen, av de tre volontärerna som fanns på plats och av all den fina personalen. Och självklart av alla barnen. Otroligt underbara fina ungar!

Under mina två månader så lyckades jag skapa mig en helt ny vardag. Jag hjälpte till i köket, rensade ris, satt med lite på lektioner och framförallt spenderade så mycket tid som möjligt med barnen.

De spelade fotboll, slogs om pärlor, poserade framför min kamera, försökte lära oss volontärer swahili, och bara sitta och snacka. Jag har så många minnen från fina tillfällen med barnen, så det är väldigt svårt att välja en favorit. Ett som jag alltid blir glad av att tänka på, är när Sandra, den andra volontären, fick alla småungar att sitta på rad och gunga och skriksjunga ”hakuna matata” som små galningar. Vi garvade mycket! Och inte bara då såklart. Det var mycket skratt, kramar, spring, skrik och fina samtal. Jag blir alldeles varm och glad över att tänka på allt detta.

Det jag förundrades över och kände var en stor skillnad från oss i Sverige, var att människorna, stora som små, var så otrolig glada! Inte för att man inte är glad i Sverige, men det här var en helt annan sorts glädje. Det är ett land med så mycket fattigdom och där de flesta har varit med om tunga upplevelser. Och ändå är de så glada och tacksamma. Jag såg inget spår av någon bitterhet eller självömkan eller bara vanlig surighet som man kan se hos de flesta människor som ändå har så mycket mer. Jag blev verkligen imponerad av detta.

Tiden går fort på Phyllis, och den gick bara fortare och fortare för var dag. Det kändes väldigt konstigt att åka därifrån, att lämna alla fina ungar. Det blev som att avbryta massa värdefulla relationer som man höll på att utveckla. Som var så nya och som jag bara ville fortsätta bygga på. Det kändes helknäppt! Men jag utgår från att jag ska åka tillbaka när tillfälle kommer, så det gjorde avskedet lite lättare. Det var inte ett ”hej då”, utan ett ”hej då, ses igen!”.

Jag är väldigt tacksam över att jag fick den här möjligheten. Jag upplevde nya saker varje dag, fick inblick i ett helt annorlunda liv, skaffade mig ett fadderbarn som jag är väldigt glad över och utvecklades otroligt mycket som person. Man får definitivt nya perspektiv på saker och växer som människa. Så jag vill uppmuntra alla till att göra något liknande.

Jag saknar Kenya, Phyllis och alla barnen väldigt mycket. Det går inte en dag utan att jag tänker på dem, med värme och glädje. Jag ser fram emot ett återseende, förhoppningsvis inte alltför långt fram i tiden.

Skrivet av Unn Rudofsson, januari 2010. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home två månader under hösten 2009.

Sandra

Att vara volontär i Afrika har alltid varit min dröm, så länge jag kan minnas. Efter att ha sökt länge och utan bra resultat efter någon organisation kom jag av en slump i kontakt med Phyllis. Den 31 augusti var jag på väg till Kenya, och där spenderade jag nästan 4 månader. På flygplanet ner var jag otroligt nervös men ändå förväntansfull. Äntligen var jag på väg och efter att ha pratat med gamla volontärer hade jag förstått att detta var en fantastisk plats! Väl på barnhemmet kunde jag snabbt intyga att alla volontärer haft rätt. Detta var inte bara som jag kunnat drömma och tänka om, detta var något mer. Att vara här tillsammans med alla barn och personal var helt underbart, det går knappt att beskriva i ord.
I början var barnen lite blyga, men ganska snabbt vågade dem ta sig fram, prata, spela spel och fråga om Sverige. Även personalen är väldigt vänliga och hjälper till om man har några frågor, vilket barnen också gärna gör.
Jag var rätt mycket i förskolan och i skolan på förmiddagarna och efter ett tag såg jag att där var en pojke som hade svårt att hänga med i klassen. Efter att ha pratat med rektorn, kom vi fram till att jag skulle ha honom i 2 timmar. Jag hjälpte mest honom med matematiken, ta honom till en lugnare miljö, där han fick tid på sig, det resulterade i att han kom i fatt lite i alla fall. Jag hjälpte även till i köket, tillsammans med Morris mellan 10 och 14. Då hjälpte jag honom med att servera muggarna, tallrikarna, skedarna, laga riset, skära grönsakerna och hälla upp maten där det skulle serveras.
Leka med dem minsta barnen var min eftermiddagssysselsättning, när dem andra barnen var i skolan och fram tills det var dags för fotbollen. Jag insåg ganska fort att barnen älskade att spela fotboll. Eftersom jag är tränare i friidrott här hemma och varit det i mer än 5 år, så insåg jag att jag kunde starta en fotbollsskola. Jag berättade min idé för barnen och vi bestämde att flickorna skulle ha sina dagar och pojkarna sina.
Ibland är det rätt svårt att se vad man själv gör och om det är uppskattat. Men från att det kom mellan 7 och 10 tjejer, till att i slutet så var dem nästan 20 tjejer. Då förstår man att dem kanske tyckte det var lite roligt i alla fall = )
Jag är så otroligt tacksam över att fått möjligheten att åka dit, vara där under en så pass lång tid. Genom att jag var där så pass länge, hann jag vara med om en del saker, som att barnen har lov, tillbaka i skolan, slut prov, den stora dagen 12/12, när Jacinta och hennes vän Maggie kom. Jag tog också beslutet om att vara fadder till Beatrice Njoki och det känns otroligt bra. Men att lämna Phyllis var otroligt svårt och dem alla kommer ha en speciell plats i mitt hjärta!

Skrivet av Sandra Petersson, januari 2010. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home september till december 2009.

Madeleine

Jag var på barnhemmet i tre veckor under augusti 2009 och hade minst sagt en fantastisk tid. Det har varit en stor barndomsdröm för mig att få volontärarbeta, så när jag satt på flyget ner mot Nairobi var jag både nervös och otroligt exalterad för allt jag skulle få se och uppleva under denna tid. Och hur det nu är möjligt, så blev det betydligt mer än vad jag någonsin kunnat föreställa mig!
På dagarna hjälpte jag till mycket i köket med att rensa ris och bönor, skala potatis och servera mat. Barnen var ju lediga från skolan så det var sällan man jobbade utan en stor grupp nyfikna och glada barn bredvid sig. Jag var också med en del i skolan, fick ta del av undervisningen och faktiskt undervisa en hel del själv. Men såklart fanns det även tid för lekar! Jag hade tagit med lite fotbollar och västar från Sverige, så en eftermiddag samlade jag ihop alla barnen för att spela fotboll. En match mellan de yngre och en match mellan de lite äldre barnen. Gjorde “misstaget” att lämna min kamera till den lilla skara som var hejarklack, vilket en liten stund senare resulterade i att hejarklacken nu var betydligt mer populär än fotbollsmatchen (iallafall för de små).
En annan fotbollsmatch spelades när vi på Phyllis fick besök från en annan skola/kyrka. Hela dagen hade tillägnats åt musik och dans, och avslutades med en match mellan de två skolorna. Lika efter matchens slut, vilket ledde till straffar. Nervöst! Kändes då extra skönt att man som svensk tjej kunde gå in och avgöra matchen och skapa tjut, jubel och stora gruppkramar bland alla Phyllisbarnen.
Jag spenderade även mycket tid utanför barnhemmet. Besökte Bethesda, ett rehabiliteringshem och skola för gatupojkar i utkanten av Nakuru, åkte på safari tillsammans med Sarah (personalen) och en av flickorna. Fick även möjligheten att följa med Richard, en av de äldsta killarna på barnhemmet, till hans mamma och tre yngre brödrar. De bodde i ett litet skjul två timmar utanför stan, och tillsammans lagade vi chapati, get-/ärtgryta och försökte kommunicera så gott det gick. Fantastiskt roligt och fascinerande att få se delar av det “riktiga” Kenya på detta sätt!
I slutet av min vistelse följde jag med socialarbetaren Maragia och 16 stycken av de äldre barnen från Phyllis till ett camp för att där tävla mot andra kyrkor i poesi, drama och musik. Det blev som en riktig nostalgitur till min egen barndom och alla klassresor man gjort! 500 barn skulle huseras och få mat under dessa 3 dagar, och ni kan ju föreställa er vilka fnittermaraton det blev när 30 flickor i varje sovsal skulle försöka sova… Men kl 05.00 blev vi väckta varje morgon, då var det dax för morgonbön och sedan (håll i hatten) MORGONGYMNASTIK. Trodde först Maragia skämtade när han berättade om det, men han var tydligen ärlig! Så det var bara att sätta på sig det varmaste man hade, ut i mörkret och jogga, hoppa och skutta samtidigt som man såg solen gå upp ovanför bergen och staden. En utsikt, en situation och en erfarenhet som man inte glömmer i första taget, och ett perfekt avslut på en helt underbar vistelse i Kenya!!

Skrivet av Madeleine Kronblad, september 2009. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home i augusti 2009.

Annie och Martin

Vi var volontärer på Phyllis Memorial Childrens Home i fyra veckor under sommaren 2006. Nedan följer ett utdrag ur den resedagbok vi skrev under vår tid vid barnhemmet:

Dags för en ny rapport från Kenya. I söndags anlände vi till Phyllis Memorial Childrens Home och fick ett kungligt mottagande (nästan) av barnen som sjöng en välkomstsång på engelska [...] Vi har funnit oss tillrätta i ett eget rum bredvid barnens sovsalar. Vi är välkomnade som gäster vilket innebär att det är upp till oss själva hur mycket vi vill hjälpa till.  Vi har sökt oss till barnhemmets skola och fått hålla i två till tre lektioner per dag i engelska, matte, idrott och creative art. Lärarna är ganska flexibla och både de och barnen verkar uppskatta våra lektioner som en omväxling. Samtidigtär det förstås en balansgång – vi försöker undvika att ta onödigt mycket plats och att påverka den normala undervisningen som utförs av lärarna så lite som möjligt. Trots allt har yatzy som undervisningsform i matematik sina begränsningar[...].Med tanke på vår ringa erfarenhet av undervisning tycker vi dock att det har gått bra. Svenska lekar på idrotten har visat sig vara en höjdare. Det är fantastiskt att spela fotboll med tjugo afrikanska barn i tioårsåldern med den afrikanska slätten i bakgrunden. Inga regler tillämpas utan det enda som gäller är att pricka in bollen mellan två skor som utgör mål.

Efter bara en vecka på barnhemmet börjar vi redan få vara rutiner. En vanlig dag ser ut som följande:

6 30: Uppstigning, rulla upp myggnätet och gå på morgonpromenad. Hälsa “karibu” på grannarna.

7 30: frukost, te en avokado-macka och lite mango

8 20: första lektion..t.ex matte med yatzy eller engelska

11.00: te-paus, pratar med lärarna. Ofta diskuterar vi ämnen som svenska skolor, korruption, eller jämställdhet (Våra åsikter går dock ofta isär gällande huruvida det är onaturligt för man att diska och om män bör ha fler än en fru)

11 30: sportlektion, leka pepparkaksgubbor eller små grodorna (redan en klassiker bland barnen)

13.00 Lunch…varje dag ris med bönor och majs..då menar vi VARJE DAG

14.00 eftermiddagslektion

17.00 hjälpa till med barnens arbete: rensa majskorn, vattna plantagen eller valla fåren.

18 30. solen går ner och det blir snabbt mörkt

19.00 sagostund, vi läser böcker för barnen eller hjälper till med läxor i skenet av en fotogenlampa

20.00 middag, ugali med grönsaker (ugali klibbig grynig sorts majsröra). Samma middag varje dag förutom fredag då godheter som fårtarmar står på bordet

21.00 sovdags, vi kryper in under vårt myggnät

Ok så ser vara dagar ut, förutom på helgerna då vi åker in till Nakuru. Nästa helg ska vi på safari och på en förlovningsfest för en av lärarna. Vi ska försöka lägga upp bilder imorgon. Vi kommer att ha ett par bra veckor här.”

Det blev verkligen några bra och lärorika veckor på barnhemmet. Vi lärde oss inte bara mycket om vardagslivet på den kenyanska landsbygden utan fick även nya perspektiv på vår egna vardag hemma i Sverige. Vi hoppas också att åtminstone några av de barn som finns kvar på barnhemmet bär med sig positiva minnen av oss. Idag är det fantastiskt roligt att observera hur barnhemmet och dess verksamhet har vuxit sedan vi lämnade det sommaren 2006. När vi kom till barnhemmet stod arbetet med en enkel utvidgning av barnhemmets skola tillfälligt stilla av finansiella skäl. Idag finns planer på vatten, elektricitet och ett bibliotek! Det i sig är ett bevis på att de medel våra familjer, släktingar och vänner har bidragit med har används på ett ansvarsfullt och klokt sätt.

Skrivet av Martin Ingvarsson och Annie Sturesson, juni 2009. Var volontärer på Phyllis Memorial Childrens Home fyra veckor under sommaren 2006.

Lotta

Jag har varit på barnhemmet två gånger nu. Första gången var i januari 2008, precis efter presidentvalet som vållade så stor förödelse i Kenya. Jag måste nog säga att det var både den bästa tiden i mitt liv och samtidigt den värsta. Det var helt fantastiskt att träffa alla barnen och få känna att jag verkligen gjorde nytta där jag var. Men samtidigt var det fruktansvärt att komma allt så nära, det som man annars bara läser om i tidningarna eller ser på nyheterna. Att se hur barn far illa, att se hela familjer sitta vid vägkanten med allt de äger och inte ha någonstans att ta vägen. Sådant är svårt att glömma.

Min andra resa till Kenya och barnhemmet var över jul och nyår 08/09. Det kändes helt underbart att få komma tillbaka och se att allt var tillbaka till det normala igen.

Jag minns första dagen när jag kom från flygplatsen och bilen rullade in på barnhemmets område. Barnen stod nyfikna bredvid bilen och försökte se vem som fanns i. Plötsligt hörde jag att några av barnen började skrika; Auntie Lotta, auntie Lotta!!!

Vilken underbar känsla att kliva ut ur bilen och mötas av en massa barn som kastar sig runt min hals! Då kändes det som att komma hem…

Skrivet av Charlotta Nyman, mars 2009. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home åtta veckor under december 2008 och januari 2009.

Johanna

Min tid som volontär på Phyllis Memorial Children’s Home

Jag har länge haft en dröm om att åka som volontär. Nu har den drömmen blivit verklighet! Den 10e december anlände jag till Nairobi tillsammans med Sabine och två andra volontärer. Jag glömmer aldrig hur fint vi blev emottagna av alla barn och vuxna. De fick mig att känna mig väldigt välkommen. Jag tillbringade två månader på Phyllis Memorial Children’s Home och under den tiden var vi många volontärer som kom och gick. Det är intressant och lärorikt att vara volontär, men aven påfrestande och krävande. Det jag fann svårt var att veta vad som förväntas av mig som volontär. Det är fint om man är initiativrik och driver igenom sina idéer, men jag tycker att det är viktigt att även komma ihåg betydelsen av att bara finnas till hands för barnen. För ett barn kan en volontär spela en oerhört stor roll och då ar det den viktigaste insatsen av dem alla. Under min tid som volontär har jag fått en inblick i vad det innebär att driva ett barnhem. Jag har fått möjlighet att vara delaktig i barnens och personalens vardag på barnhemmet, samt fått en inblick i den afrikanska kulturen. Min tid på barnhemmet kommer jag att bära med mig som en oerhört fin upplevelse och jag lär aldrig glömma alla dessa underbara barn.

Om du har planer och funderingar på att åka som volontär, sa ska du inte tveka. Att åka som volontär ar oerhört berikande och ger dig många nya fina upplevelser.

Skrivet av Johanna Backman, mars 2009. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home två månader, från december 2008 till januari 2009.

Cecilia

Jul och nyårsfirande på Barnhemmet!

Jag fick det fantastiska tillfället att fira både jul och nyår på barnhemmet 2008. Båda festerna blev riktigt lyckade och jag saknade faktiskt inte julbordet eller raketer ett dyft. Istället fick vi äta nygrillad get med mungoböner och ris samt CHAPATI! Jacinta Wangari, 11år, förbyttes till en riktig affärskvinna då chapatin kom på bordet. Hon samlade ihop chapatibitar som de minsta inte orkade äta, samt sin egen chapati, och bytte bort dessa mot godisbitar. Hon är inte så förtjust i chapati själv, men hos de andra barnen är chapati en skänk från ovan och slår ut både läsk och godis, som i vanliga fall vinner med hästlängder över det mesta. Så tillslut satt hon med en hel godishög. Entreprenör uti fingerspetsarna, you go girl!

Vi fick också besök av tomten på juldagen. Joseph, som är känd som barnhemmets entertainer och älskar att sjunga och uppträda, ställde upp i tomtedräkt och skägg och satte upp en riktig show. De minsta barnen blev riktigt rädda – precis som det ska vara Det är inte jul annars. Men då de såg att han delade ut julklappar klev de försiktigt fram, men sprang tillbaka till vår trygga famn. Mitt favoritminne är då alla barnen öppnar sin julklapp och strålar upp som små solar. De fick inget stort av oss, men de blev riktigt glada ändå. I julkappen låg pennor, godis, linjal, suddi, mer godis, tandkräm (för att råda bot för allt snask vi gav dem) samt favoritleksaken – ballongen. Det händer inte i Sverige längre att barn uppskattar presenter, iallafall inte i min familj då syskonbarnen endast vill ha mer och är missnöjda med allt de fått och framförallt att syskonen fått mer än de. Skönt med omväxling.

På nyårsafton fick vi musik, en stor brasa och barnen fick lite godis. Vi dansade på diskotetet och satte oss framför brasan då vi blev för trötta av allt dansande. Mellan varven försökte vi övertala barnen att vara vakna lite till då det snart skulle vara nytt år. Jag fick lära mig afrikansk diskodans, som faktiskt liknar vår diskodans i Sverige, om jag får säga det själv. Det bästa på hela kvällen var då Elijah ung 6 år började dansa med mig, helt på eget initiativ och brydde sig inte om att de andra barnen skrattade. Han försökte visa mig hur man skulle dansa, och sen rockade han loss i en hel timme – riktig entertainer han med, precis som sin storebror Joseph. Flera av barnen somnade, Agnes 10 år somnade fem i tolv ha ha, hon var såååå nära men vi kunde inte övertala henne att stanna uppe längre.
En varm brasa, en himmel fyllt med stjärnor och två små barn som somnat i ens knä – jag måste erkänna att det slår ut de flesta av mina tidigare nyårsfiranden….

Tack till Barnhemmet att jag fick denna möjlighet som jag sent kommer att glömma och jag hoppas det blir fler sådana jul- och nyårsfiranden för min del.

Skrivet februari 2009 av Cecilia Schubert, student i Malmö. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home två månader under december 2008 och januari 2009.

Elna

Jag kom till barnhemmet för första gången 2006 då det fanns 29 barn på barnhemmet. Hösten 2008 fick jag möjlighet att göra praktik i Uganda och passade då på att vara på barnhemmet en tid innan och efter. Att komma till barnhemmet när jag bodde i Uganda var som att komma hem, det var min fasta punkt i Afrika och gav en känsla av trygghet.

Något som berörde mig mycket under denna tid var när de tre syskonen Susan, Mbogo och Njoro kom till barnhemmet i början av juli. Flickan kom först och någon dag senare kom pojkarna. Njoro som då bara var fyra år grät för allt och inget den första perioden. Jag brukade då lyfta upp honom och ta honom i min famn varpå han slutade gråta tvärt. Om det berodde på att han blev tröstad eller chockad av att denna okända och vita person höll i honom vet jag inte men det kvittar nog. En dag hördes ett illvrål från matsalen. Susan och Mbogo flög upp direkt, rusade in och jagade ut en pojke. Njoro kom ut stapplade och torkade tårarna. Denna beskyddande syskonkärlek var underbar att se men vittnar om långa perioder då de har varit tvungna att ta hand om varandra. Med tiden vande de sig vid livet och tryggheten på barnhemmet och när jag kom tillbaka i december märkte jag hur Njoro sökte upp mig och ville gosa, bli jagad eller kittlad – ett helt nytt beteende.

När jag kom tillbaka i december 2008 hade regeringen tvingat alla flyktingbarn att lämna barnhemmet och trots att det var lite mer lätthanterligt med nästan 30 färre barn, blev jag liksom barnen ledsen och saknade några av dem mycket. Framför allt Gladys, en femårig liten tjej, saknade jag otroligt. Hon var alltid så härlig och pratsam. Hon kunde ingen engelska men pladdrade på swahili så det var bara att försöka förstå.

Det absolut bästa som hände mig under denna sju månader långa tid i Afrika var kontakten med Mercy Wanjiru. Denna tioåriga tjej och jag umgicks mycket i somras och kom varandra nära. När jag var i Uganda under hösten tänkte jag mycket på henne och i december pratade jag med Sabine. Vi kom överrens om att hon skulle bli mitt fadderbarn, ett beslut som nu i efterhand känns som helt självklart. Det var dock svårt att ta ett beslut om det, jag var rädd att det skulle kännas som att jag favoriserar henne inför de andra barnen, men insåg tillslut att det blir vad jag gör det till. Mercy hade lite svårt att inse vad det innebär att jag är hennes ”special sponsor”, men att hon var glad över det var uppenbart.

Hemma i Sverige igen går det inte en dag utan att jag tänker på dem alla. Framför allt saknar jag känslan av att vara där, en känsla som inte riktigt går att beskriva men som alla som varit där säkert upplevt. Hoppas jag får möjlighet att komma tillbaka snart igen!

Skrivet februari 2009 av Elna Fredriksson, student i Lund. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home under sommaren 2006 samt sommaren och vintern 2008.

Jens

Jag besökte Phyllis Memorial Children’s Home under augusti och september 2007. Jag blev varmt välkommen av de vuxna och lite mer reserverat av barnen kanske beroende på att jag var långhårig och skäggig. Det jag minns bäst från hela vistelsen var atmosfären, alla barnen och naturen däromkring. Själva barnhemmet är omgivet av slätter med kullar och berg vid horisonten, en scen så annorlunda från hemma. Världen känns mycket större i Kenya. Det är långt till kusten, och det känns verkligen. Himlavalvet är lägre, färgerna mer mättade och livsrytmen lugnare. Barnhemmet är en oas - en fredad zon, som det kändes väldigt skönt att återvända till när dagen började skymma. För det var faktiskt, för mig i alla fall, otäckt att vara ute efter solnedgången p g a att dels så är landskapet okänt, dels förekommer suputer på vägen utanför nattetid. Därför råder de anställda alla att vara tillbaka på barnhemmet före klockan 18. De första veckorna var jag mycket med Sabine i Nakuru och fick uppleva stadens fram- och baksidor. Särskilt besökte vi en kristen organisation som arbetar energiskt för gatubarnens väg tillbaka till en ordnad tillvaro.

En av de första sakerna som slog mig när jag kom in på barnhemmet var hur enkelt de levde – tvätt för hand, getter och höns sida vid sida med lekande barn, och matlagning i köket på vedspis.

Jag blev visad till “svenskhuset” där jag fick en egen säng och tillgång till vattentoalett. Vattnet ska man annars vara försiktig med - det krävs att man kokar det innan man dricker det. Det andra som slog mig var hur väluppfostrade alla barnen var och hur de verkligen tog hand om varandra. De äldre såg till de yngre. Under hela min tid på barnhemmet såg jag blott ett enda kiv mellan två barn - och de var syskon! Jag blev, också, imponerad av hur mycket som byggts och gjorts för barnen, inberäknat den nya skolan som ligger lite längre bort från barnhemmets övriga hus. Det fanns ju ingenting här när Jacinta började bygga på sin mark för nästan tio år sedan. Särskilt minns jag, också, kvällarna i matsalen där barnen och alla vuxna fick äta majsgröt med god aptit, och inte minst sångerna efteråt. Sången spelar en stor roll i barnens liv. Goda grannar har också barnhemmet. Särskilt en man Joshua som är barnhemmets “farfar” blev jag väldigt god vän med, och som bjöd mig hem till sig. Jag får lov att säga att alla jag lärde känna - däribland mammorna och papporna till barnen - är varmhjärtade och gästvänliga människor, och det känns som att barnen blir väl omhändertagna, och älskade för de de är.

När jag kom höll de på att bygga färdigt skolan. Eftersom jag inte är så praktisk av mig så valde jag att hjälpa till med lite av varje som att bärga bönskörden, vilket är kvinnornas och barnens göra. Ett riktigt svettigt arbete, och kvinnorna höll ett tempo som var långt över mitt! En dag fick jag också vara lärare för några klasser. På barnhemmet finns sex lärare och de bedriver en för svenska förhållanden ganska gammaldags katederundervisning: läraren skrev vad han berättade och eleverna fick, efter bästa förmåga, skriva av. Så det påminde lite om hur det såg ut i Sverige kanske för 40-50 år sedan. Jag som inte är så mycket för att uppträda inför publik kände till min förvåning inte någon nervositet eller oro att undervisa på skolan, eller att vid skolavslutningen prata inför elevernas föräldrar, eller att inför många gäster tacka för att jag fick bevista ett bröllop långt ute på landsbygden som min gode vän Joshua bjudit mig till. Vad jag också förvånades över var hur alla tycktes vara släkt med alla, som då Joshua, som är nära 80 år, presenterade mig för en ung man kring 30 som sin bror. Och det var verkligen hans bror! För Joshuas pappa hade liksom Joshua själv mer än en fru. En sak som jag märkte dominerar kenyaner mycket är det religiösa tänkandet och känslan av guds närvaro, vilket gör att atmosfären gärna är varm och respektfull människor emellan.

Det finns också hundratals kyrkobyggnader av alla slag både i Nakuru och i den lilla byn Kampi ya Moto. Alla är välkomna, och det är bara att kliva på. Och varje söndag går de flesta barnhemsbarnen till kyrkan utanför byn, en sträcka på 4 km. Men det finns också en möjlighet till bad i pool vid det närliggande universitetet under helgen, en långpromenad på 5 km fram och tillbaka.

Skrivet av Jens Åkesson. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home augusti – september 2007.

Sofia och Caroline

Den 12:e januari 2007 anlände vi till ett varmt och soligt Kenya som skiljde sig mycket från det kalla och gråa Sverige vi nyss lämnat. Under åtta veckor bodde och arbetade vi på Phyllis, och att komma till barnhemmet var en stor kontrast jämfört med hur vi hade det hemma i Sverige. Där var allt väldigt primitivt, t.ex. fanns inget rinnande vatten eller elektricitet, men ingenting var omöjligt och vi kom snabbt in i rutinerna på hemmet och i dess omgivning.

Vi hjälpte till största delen till med kökssysslorna på hemmet och undervisningen i skolan. Vår medverkan i undervisningen uppskattades mycket av lärarna. Vi är inte utbildade lärare men bidrog med det vi kunde! Vi undervisade i engelska, bild och idrott, där vi kompletterade den ordinarie undervisningen med egna övningar. På engelskan till exempel fick barnen (de äldre) skriva uppsatser utifrån givna stödord. På idrotten lärde vi dem svenska lekar, så som ”kom alla mina kycklingar”. Men självklart var det lejon och lamm istället för vargen och kycklingarna. På bilden fick barnen bland annat rita självporträtt, som numera även pryder deras klassrum.

När barnen var fria från läxor och sina andra sysslor lekte vi med dem, bland annat gjorde vi pärlhalsband, ritade, lekte lekar och vissa söndagar gick vi till ett universitetsområde som heter Kabarak där det finns en utomhuspool. Trots en oerhört lång promenad på sammanlagt två och en halv timme båda riktningarna, var det nog dessa söndagar barnen uppskattade mest. Det riktigt sprudlade om dem när de kom dit och trots att de frös så de skakade tänder vägrade de gå upp ur poolen. Det var en fröjd att se deras glädje!

Förutom vårt arbete på barnhemmet engagerade vi oss i olika aktiviteter utanför barnhemmet. Vi fick bl.a. väldigt god kontakt med socialarbetaren på Phyllis, Maragia, och följde honom på hans aktiviteter i sin kyrka. Vi spenderade även en del tid på Bethesda, ett center för gatpojkar och som ibland samarbetar med Phyllis. Vi fick vid ett tillfälle möjlighet att besöka två andra barnhem i Nakuru. Även dessa hade utländska sponsorer och det var mycket intressant att se hur olika barnhem kan se ut i ett och samma land.

Innan vi reste till Nakuru anordnade vi en loppmarknad i Malmö. Det mesta av pengarna använde vi till att sponsra en ny spis till barnhemmet, som innan hade använt sig av en enkel eldstad på golvet. Resten av pengarna använde vi till att anordna en avskedsmiddag för barnhemmet där vi även bjöd in pojkarna och personalen på Bethesda. Det blev en väldigt lyckad dag som avslutades med en fotbollsmatch mellan Phyllis och Bethesda.

Under vår vistelse kom det två andra svenska tjejer och bodde på barnhemmet under två veckor. Tillsammans med dem anordnade vi en utflykt till Lake Nakuru för hela barnhemmet. Tidigt i gryningen kom bussen och hämtade upp alla, och det blev en spännande dag där barnen såg många vilda djur. Dagen efter fick barnen skriva en varsin uppsats om utflykten till Lake Nakuru och även rita djur som de hade sett. Vi tog kopior på allt så att vi även nu när vi befinner oss hemma i Sverige kan läsa och se och minnas tillbaka.

Vår vistelse på barnhemmet var väldigt uppskattad av både personal, barn och lärare och vi kände oss mycket väl mottagna. Tiden på barnhemmet har satt djupa spår i oss och det kändes väldigt jobbigt att lämna alla, men vår förhoppning är att vi så snart som möjligt kan återvända. För oss betyder det väldigt mycket att vi fick komma till Phyllis och se hur det fungerar. Vi lärde oss oerhört mycket under våra åtta veckor på barnhemmet, och det var väldigt värdefullt att kunna se den glädje som fanns trots all sorg och fattigdom, en egenskap som vi ofta saknar här i västvärlden. Det är väldigt bra att de nu fått ett 90-konto, för det visar på att Phyllis är ett väl fungerande barnhem med många duktiga eldsjälar bakom!

Skrivet sommaren 2007 av Sofia Bergström och Caroline Nilsson, studenter i Lund. Var volontärer på Phyllis Memorial Childrens Home 11/1-7/3 2007.

Tea och Peter

Prins Joshuas Stig - Kenya 2006

Tea råkade under de sista månaderna ut för någon form av ”maskåkomma”.  Åkomman gestaltades i form av en böld på kinden.  Allas vår kära granne Joshua, åldermannen i grannskapet och med all rätt den person som rådfrågades när det uppstod problem, klappade händerna av glädje när han såg Teas böld på vänsterkinden. Alla preparat till äro, Joshua visste ju naturligtvis hur man enligt familjens läkekonst rådde bot på just den här typen av böld

Vi hade därefter, tillsammans med alla barnen och vår guide (Joshua), en underbar eftermiddag där han berättade om Rift Valleys flora och fauna.  Sträckan var lång till Joshuas mål, trots det var alla barn vid gott mod som vanligt. Joshuas retorik gjorde att alla barn var som trollbundna av historierna han berättade, det var allt ifrån jätteormar som levde i floden och kunde äta upp en till hur det var i byn Kampi ya Moto förr i tiden. Till sist hittade vi också busken som skulle rädda Tea från sin böld på kinden. Vi gick och gick den dagen, och solen gassade som aldrig förr. Men de underbara ungarna klagade inte för en sekund.  De bara skrattade, lyssnade, lärde och kämpade på.

Hemma. I Sverige. Tankarna snurrar. När kommer vi få träffa alla barnen igen? Hur kommer det att gå för minstingen, kommer hon att behålla sitt självförtroende och fortsätta ifrågasätta de stora pojkarna och nyfiket ställa frågor till läraren? Och hur kommer det att gå för pojken som kom till barnhemmet utmärglad och med en tom blick, en blick som idag sprudlar av liv. Kommer han att kunna fortsätta utveckla sin konstnärliga sida?(Han är fenomenal på att se och upptäcka små ting som ingen annan ser, komma ihåg det och sen teckna det) och kommer han att ges möjlighet att ta körkort och köpa en bil så han kan jobba som chaufför som han så gärna önskar? Och kommer killen som då gick i klass fyra att kunna uppfylla sin dröm om att när han blir stor också starta ett barnhem för barn som mist sina föräldrar precis som han har gjort. Och hur kommer det gå för en av de lite äldre pojkarna som har toppresultat i skolan, alltid hjälper till på barnhemmet och redan tar ett stort ansvar – kommer det att finnas resurser att låta honom gå på ett bra universitet där han kan få utlopp för sin otroliga fallenhet att snappa upp ny kunskap?

Ibland svindlar det när man tänker på hur mycket detta lilla barnhem redan har betytt för de barn som bor där. Ta bara en av de stora tjejerna. Idag går hon på gymnasiet, har mat i magen och en säng att sova i. För några år sedan cyklade hon flera mil för att få tag på vatten. På vägen blev hon ibland överfallen och misshandlad. Mat letade hon och hennes bror efter i andras sopor. Det är svårt och smärtamt att föreställa sig.

Men tänk vad mycket som har hänt på barnhemmet sedan det startade..och det tack vare en stark vilja samt hjälp och engagemang från företag och personer, ni och vi!

PS. Vi poppade även popcorn tillsammans med barnen över en trestens eld DS.

Skrivet av Tea Nilsson och Peter Gustafsson. Var volontärer på Phyllis Memorial Childrens Home under hösten 2006.