Volontär

Om du vill uppleva hur barnhemmet fungerar på plats finns möjligheten för dig att åka som volontär. Det är en givande och spännande upplevelse och du kommer få minnen för livet. Att vara volontär hos oss kostar 500 kronor i veckan och täcker mat och boende. Vi tar ut denna summa då vi anser att vi alla måste hjälpas åt för att barnhemmet ska finnas även i framtiden. Se detta som en gåva till barnhemmet. Vi har ingen maxgräns för hur länge man får stanna men vi vill att volontären stannar i minst två månader. Detta så barnen hinner lära känna volontären och volontären hinner lära känna barnen samt komma in i livet på barnhemmet.

Ladda ner vårt introduktionsbrev för att få mer information om vad det innebär att vara volontär hos oss och hur du anmäler ditt intresse. Du hittar introduktionsbrevet genom att klicka här. Se till att ha läst dokumentet noga innan du anmäler ditt intresse! Det kan också vara värt att ta en titt på den här och den här filmen som de tidigare volontärerna Ida Ronholt och Isabelle Haugen gjort om livet på barnhemmet.

Introduktionsbrevet är en PDF-fil som öppnas i Acrobat Reader. Om du inte har Acrobat Reader sedan tidigare kan du ladda ner det här.

Du kan behöva ta dig till Malmö eller annan stad för att träffa en av våra representanter inför en eventuell resa. Om inte detta går att genomföra så är möjligheten att bli utvald som volontär mycket liten eftersom vi värdesätter det personliga mötet högt. Om du blir utvald till ett möte skall du ha med dig ett utdrag från belastningsregistret. Du kommer till belastningsregistret genom att klicka här. Dina uppgifter behandlas med sekretess och det är endast volontäransvarig som tar del av dem.

För ytterligare information och frågor maila volontar(at)kampiyamotosbarn.se. Tänk på att vara ute i god tid om du är intresserad av att åka som volontär.

Filmer från barnhemmet

Här är två filmer som de tidigare volontärerna Ida Ronholt och Isabelle Haugen gjort om livet på barnhemmet. Ta dig gärna en titt!
En dag på Phyllis
Bli volontär!

Volontärberättelser

Nedan följer berättelser från tidigare volontärers upplevelser på barnhemmet och skolan Phyllis Memorial. Sedan 2014 läggs dessa berättelser ut på vår blogg.

Olivers Volontärberättelse

Jag sitter nu i mitt lilla rum i ett kollektiv i Oslos statskärna. Utanför dundrar bussar och spårvagnar förbi, enligt sina tidtabeller. Sommaren lider mot sitt slut och hela livet skiftar nyans, det var två månader sen jag lämnade barnen på Phyllis. Två månader sen min fysiska kropp lämnade Kenya, men under mina ögonlock dansar och sjunger min andra familj varje dag. Min andra familj säger jag, för det är just det ordet som beskriver den samhörighet jag känner till barnen och personalen på Phyllis.

Innan min avfärd visste jag egentligen inte vad som väntade mig, förutom ett hett klimat och hundra stycken barn. Jag var inställd på att jag skulle ställas inför en enorm prövning psykiskt och emotionellt och kanske var det denna acceptans om att det kommer vara perioder som är påfrestande som tog mig igenom just de stunderna då alla intryck och upplevelser fyllde bägaren till bredden.

Jag hade drömmar och ambitioner om att spela musik med barnen och göra mycket kreativa pyssel tillsammans. Jag hoppades att jag skulle komma några under skinnet så de kunde känna tillit till mig och som kunna släppa in mig i deras värld. Jag hoppades att jag kunde få barnen att skratta. Jag hoppades att min vistelse på barnhemmet skulle ge mig ett nytt perspektiv på saker här i världen.

Ingenting här i livet blir som man tänkt det, men det betyder inte att det är negativt, tvärtom. Min vistelse på Phyllis Memorial Childrens Home var fantastisk. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur alla dessa människor skulle komma att ha en sådan stor och betydande plats i mitt hjärta. Jag ställdes inför prövningar långt bortom min bekvämlighetszon och växte enormt igenom detta. Mitt tålamod testades dagligen men gav alltid med sig med en känsla av tacksamhet, kanske en tacksamhet över att vara behövd.

Under min vistelse uträttade jag inga stordåd utan fanns mest bara där för barnen i deras vardag och anordnade roliga aktiviteter under deras lediga tid. Att bara finnas där och vara uppmärksam och nyfiken på barnen gav dem en känsla av att vara speciella, att vara behövda om så vill. När jag hade en jobbig dag, kände mig ensam, längtade hem eller bara var trött fanns det inget som kunde muntra upp mig mer än att bara se alla barn och få vara med dem. Jag tror jag behövde dom mer än vad de behövde mig, och är det inte det vi alla är här för? Att i livet få känna sig behövd, att känna att man har en mening.

Det är vad jag tror meningen med livet är.

Kärlek, Oliver Hultqvist.

Skrivet av Oliver Hultqvist, volontär vid Phyllis Memorial Children’s Home & Academy, april – juli 2014.

Kerstins Volontärberättelse

Så har det redan gått två månader sedan jag lämnade Phyllis Memorial Childrens Home. Det har blivit många tankar, reflektioner och diskussioner här hemma. När jag var där längtade jag stundtals mycket efter mitt “vanliga ” liv här hemma. Jag saknade familj, vänner, min dusch, min säng mm. Nu känner jag en stor saknad efter livet på Phyllis. Alla härliga barn och vuxna.

Det kändes som en stor härlig familj. Glädjen, kärleken, gemenskapen och delaktigheten i allt detta. Det är svårt att förklara. Kanske måste det upplevas där för att förstås. Det underbart vackra landskapet, solnedgångarna på Phyllis, stjärnhimlen som på ett magiskt sätt omfamnade mig, det behagliga klimatet. Ja, listan kan göras lång.

För mig är möten mellan människor viktiga. På Phyllis hade jag så många bra och utvecklande möten/samtal med barn och vuxna. Här hemma finns så mycket som tar fokus från livets väsentligheter. Det är svårt att verkligen vara här och nu. Jag påverkas ständigt av intryck utifrån. Ex. ljud, synintryck, tider som ska passas, information osv. Där fanns en helt annan ro att verkligen leva och saker och ting fick bli som det blev och det blev bra.

Jag mådde också så bra fysiskt under min tid i Kenya. Majsvälling, böngryta och ugali med vitkål eller sukumawiki. Det är säkert rena hälsobomben. Längtar efter ugali. Jag köpte majsmjöl med hem. Kanske festar till det med lite Ugali i helgen?

Det är klart att det också fanns jobbiga stunder under min tid i Kenya. På barnhemmet var det framförallt kulturkrockarna som tog kraft. Utanför barnhemmet fanns det tråkigheter som korruption, djup fattigdom, våld mm. Allt detta tenderar att blekna och det positiva med min tid på Phyllis är det jag tänker mest på. Mina tankar går också till alla er som gör Phyllis möjligt. Både ni som arbetar där och här i Sverige, kanske framförallt till Jacinta Njoroge som genom sitt engagemang gjort så stor skillnad för så många. TACK alla!

Tiden på Phyllis kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta.

Kerstin Lundin

Skrivet av Kerstin Lundin, volontär vid Phyllis Memorial Children’s Home and Academy, februari – mars 2014

Christas Volontärberättelse

Min tid på Phyllis är ovärderlig. I mötet med barnen, med personalen och med omgivningarna har någonting som slumrat i mitt inre väckts till liv igen; det viktigaste vi har är våra relationer till varandra. Spelar ingen roll vilken ålder, vilken situation i livet, vilken livsåskådning vi har. Det viktiga är att möta varandra här och nu. Det är vad jag tar med mig från Phyllis.

Mina första intryck från Phyllis var att det luktade illa, var smutsigt, fult, och fullt med människor överallt. Jag var inte säker på hur jag skulle klara av att stanna kvar i detta i 8 veckor. Samtidigt var jag uppfylld över naturen, det enorma himlavalv som spänner över, eller snarare runt om landskapet, känslan av att befinna mig på jordens centrum och en känsla av, tja, kärlek.

Jag insåg snabbt att för mig var nyckeln till att komma in i livet på Phyllis att ta del av de dagliga rutinerna. Hacka kål, dela ut tallrikar, sortera majs och bönor… Snart startade jag och min resekamrat fritidsverksamhet varje eftermiddag och det blev också en rutin att hålla fast vid. Vi åkte också och badade varje helg med en grupp barn.

Efter några veckor började jag lära känna några av barnen bättre och också personalen. Då blev samtalen det viktiga och rutinerna fick formas efter dem istället. Snart började Phyllis ändra skepnad och jag upplevde alla blommor, fåglar, vackra ansikten, avokado som dignar i trädet, doften av citrusblommor, trumman och sången från söndagsgudstjänsten, talkörer från skolbarnens lektioner, småbarnens framropade bordsbön och uncle Maruices kärleksfulla ögon när han tittar på dem, den skrålande musiken på lördag kväll när barnen släpper loss i matsalen, auntisarnas kvällspaus i ”personalrummet” efter en full arbetsdag, all tvätt som hänger på tvättlina och häckar och taggtråd och buskar, grannen Joshuas dagliga välsignelse, soluppgång från skolbussens fönster, tupparnas galande och röklukten på tidiga morgnar.

Jag är så tacksam att jag fick vara en del av allt detta, att få dela vardagen med människorna på Phyllis en liten stund på jorden. Jag bjöds in i gemenskapen och fick komma nära. Mitt liv har blivit rikare. Jag är gladare och mer levande, för mitt liv har fått ett större sammanhang och en mer verklig förankring i tillvaron.

Christa Pranter

Skrivet av Christa Pranter, volontär vid Phyllis Memorial Children’s Home and Academy, februari – mars 2014

Klaras Volontärberättelse

Från Sverige en mörk novemberkväll, till Kenya en ljus novembermorgon. Skilda världar under samma himmel, på samma planet. Den sjunde november förra året reste jag till andra sidan ekvatorn för att bo och jobba som volontär på Phyllis i fyra månader. Nu har snart två månader gått sedan jag kom hem och det är svårt att sätta ord på de veckor jag spenderade på afrikansk mark. Min vistelse på barnhemmet är bland det bästa jag gjort och jag är så tacksam att jag fick chansen att komma just dit. Återvände hem till Sverige med vänner och lärdomar för livet.

Barfota med musik i öronen utan hörlurar och värme under fötterna. Händerna i andras händer och leende på läpparna. Brännande het sol i nacken och livet dansandes omkring dig. Färger du inte visste fanns, ord redo att av dig bli upptäckta och utforskade. Många möjligheter och förutsättningar. Olika berg att bestiga. Människor att lära känna och verkligheter att forma, stigar att korsa.

Mina vägval ledde mig till Kenya och det är inget jag någonsin kommer ångra. Fyra månader under solen i Afrika har lärt mig om livet och människor samtidigt som jag fått vänner och upplevelser jag aldrig kommer glömma. Att hålla hand och promenera sakta längs vägarna. Att smaka och känna nya färger och ett nytt språk. Kenya känns idag som ett andra hem och jag kommer definitivt resa tillbaka snart igen. Saknar värmen under fötterna och viskande ord på swahili. Att leva så nära inpå livet och känna sig som en tydlig del av universum.

Saknar Kenya varje dag. Saknar att prata swahili med fnissande publik och alla oväntade kramar. All värme från solen och människorna. Dagarna tillsammans med alla på Phyllis var ofta fyllda med skratt och glädje men också långa samtal kring livet och framtiden. Alla kontraster och skillnader två länder emellan – två olika världsdelar – diskuterades livligt. Allt från klimat och väder till mänskliga rättigheter och kultur. Och musik! Dans, utbildning och kärlek. De frågor människolivet kretsar kring precis som jorden följer sin omloppsbana runt solen. Att få se svaren genom deras ögon är en erfarenhet jag önskar jag kunde dela med mig av. Vi har så mycket att lära av varandra, av andra länder och andra kulturer.

Tiden i Kenya har bjudit på nya utmaningar och erfarenheter. Jag har fått inblick i livet och vardagen på den afrikanska landsbygden. Har lärt känna kulturen och många helt fantastiska människor. Jag har lärt mig att inte ta livet för givet, att uppskatta det jag har och inse att förutsättningarna skiljer sig radikalt beroende på var i världen du lever. Självklart visste jag det sedan tidigare men förstod nog inte riktigt innebörden. Ibland måste du se med egna ögon och bära med egna händer för att insikten ska få fäste i dig. Kom hem med många nya perspektiv, värderingar och prioriteringar. Perspektiv från små och stora individer. Givande och tänkvärt. Något jag bär med mig i ryggsäcken framöver. Jag har också lärt mig att konversera lätt på kiswahili och laga chapati samt att hacka kål på smartaste sätt och åka kommunaltrafik på Kenyas landsvägar!

Vill passa på att rikta tusen tack till alla er som gjorde min resa möjlig, alla ni som stöttat och följt mig längs vägen. Nu väntar nya projekt och fortsatt engagemang för en hållbar framtid på Phyllis. Det är tidig april och ljuset knackar på dörren, kvällarna är inte lika mörka längre. Solen skiner här i Sverige men i Kenya väntar regnperiod med dyrbart vatten att hämta från himlen. Den känslan saknar jag, att leva så nära livet. I Sverige är gatorna tomma och du behöver knappt lyfta ett finger för ett glas vatten. Den livskänslan på Kenyas landsbygd önskar jag alla som ville kunde få uppleva som global utbildning. Å andra sidan skulle jag vilja visa barnen världen utanför Kenya också. Det finns mycket kvar att lära och jag ser fram emot det med varm glädje! Jag minns ofta det kocken Maurice på Phyllis sa till mig innan vi skulle återvända till Sverige, ”även om vi kommer vara långt ifrån varandra fysiskt kommer vi alltid vara nära varandra i själ och hjärta”. Det bär jag med mig. Trots avståndet finns vi där för varandra, någonstans i världen.

Klara Elzvik Nyström

Skrivet av Klara Elzvik Nyström, volontär på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy november 2013 – februari 2014

Claras Volontärberättelse

Jag har skjutit upp det här skrivandet alldeles för länge nu, liksom för att inte behöva erkänna för mig själv att min fantastiska resa har tagit slut. Känslorna inom mig är så självklara, minnena och tankarna finns samlade här inuti mitt hjärta men så fort jag börjar sätta ord på dem för att fylla den blanka sidan med min berättelse kommer de bara ut i fullständig oordning.

Hur ska man kunna beskriva någonting som varit ens liv i tre månader, en värld som är så långt ifrån den vi lever i och som de flesta av oss aldrig kommer att ha chansen att uppleva? Jag vet inte. Men jag måste försöka.

Det är såhär när vårsolen äntligen tittar fram mellan molnen och börjar värma mitt vinterfrusna ansikte som minnena från Kenya dyker upp allt starkare. Om jag bara står helt blickstilla, blundar och känner solens värmande stålar kan jag näsan höra hur tupparna och hönorna kacklar och sprätter runt mina fötter, hur barnen skrattar och stojar i väntan på lunchen, hur Maurice i köket högljutt skämtar med resten av personalen, hur någon försiktigt ropar ”Auntie Clara” och tar min hand i sin. Att sedan tvingas inse att man befinner sig i en helt annan världsdel, tusentals mil ifrån dem, är lika smärtsamt varje gång.

Jag sitter i skrivande stund på ett flygplan mot nya destinationer och minns känslan av att vara på väg. På väg till Kenya. På väg till barnen. Och mitt uppe i mitt livs resa – både invändigt och utvändigt. Jag visste inte vad jag hade att förvänta. Med hjälp av gamla volontärberättelser, bilder och korta samtal med människorna som fått barnhemmet att blomstra försökte jag att pussla ihop någon form av bild av mina kommande tre månader. Men såhär med facit i hand hade jag helt fel. Det blev tusen gånger bättre.

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur rogivande det skulle vara att tillbringa förmiddagarna medan barnen var i skolan med att hacka grönsaker och rensa bönor. Där satt jag tillsammans med auntisarna i skuggan under ett träd och rensade systematiskt bort allt skräp från bönorna som skulle bli morgondagens lunch. Ett litet samtal på engelska oss emellan övergick snabbt till vilda diskussioner på swahili. Jag plockade bort ännu ett litet gruskorn, snappade upp något enstaka ord som barnen nyligen lärt mig och började genast fantisera kring vad de kunde tänkas prata om.

Sedan kom barnen tillbaka från skolan och det blev full fart. Efter femton fnittriga varv runt förrådshuset tvingades jag stanna för att hämta andan. Vi sjönk istället ner på gräset för att efter bara några sekunder vara inblandade i en enda stor kittlings-duell. På kvällarna efter maten satt vi ofta på avsatsen utanför matsalen och pratade om allt från vädret, Sverige och skolan till religion, evolutionsteorier och politik. Eller så pratade vi inte alls, utan bara satt där, höll varandras händer och räknade stjärnorna på den mörka himlen medan några av barnen flätade så många flätor de bara kunde i mitt hår.

Barnhemmet är fantastiskt. Det har fört människor samman och givit dem en familj, en utbildning, hopp inför framtiden och har fått kärleken att fullständigt blomstra dem emellan. Men tack vare barnhemmet har inte gemenskapen vuxit bara i Kenya, utan också här i Sverige. Alla vi som har varit där har någonting gemensamt. Vi har någonting inom oss som är svårt att förklara med ord, någonting som är svårt att förklara för de som inte har varit där, någonting som måste upplevas med egna ögon. Vi har fått möjligheten att ta del av den gränslösa kärleken som finns på barnhemmet under ett och samma tak, något som jag aldrig vågade tro att jag skulle få vara med om. Vi har upplevt sådant som inte kräver ord för att uttala. Det räcker med en blick, en lycklig suck eller ett eftertänksamt hummande. Vi förstår.

Livet här hemma i Sverige är inte som förr. Jag kliver upp ur sängen på morgonen, äter min frukost och åker iväg till jobbet, liksom förut, men jag lever numera med känslan av att det är någonting som saknas. Barnen. Personalen. Och den del av mig som finns kvar där nere. Tårarna tränger sig fram när jag tänker på det, hjärtat börjar bulta snabbare och ett leende kan inte låta bli att synas i mitt ansikte. Nu vet jag; min resa har inte tagit slut – den har bara börjat.

Clara Bergström

Skrivet av Clara Bergström, volontär på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy oktober 2013 – januari 2014

Tobias volontärberättelse

Mina 23 veckor på Phyllis är sedan en tid tillbaka över. Jag kan beskriva min vistelse med ett ord. Glädje.
De allra flesta utav mina dagar på Phyllis var fyllda med skratt, lek, bus, fotboll och en massa mera. Det blev en hel del kålhackande också. Men tro mig, det finns en glädje i att göra det också när man vet att det är dessa underbara människor som äter utav det.
Det är dessa underbara dagar som jag väljer att fokusera på när jag tänker tillbaka på min vistelse.

Sedan hemkomst så går det inte en dag utan att jag tänker tillbaka. På barnen, personalen, min kära ugali och bara gemenskapen som råder. Det är en enda jättestor familj där alla är välkomna. Saknaden utav Uncle Maurice kramar och välkomnande när det är dags för chaiservering, tjattret när man rensar majs och bönor med tanterna, lunchserveringen och ätandet med de i nursery school, lekandet efter skolan. Det finns så himla mycket som man saknar när man minns tillbaka. Alla roliga utflykter, alla samtal med barnen samt kyrkan. Kyrkan saknar jag väldigt mycket. Det är väldigt mysigt när man barnen sjunger på lördagseftermiddagen samt söndagsmorgonen. Det blir även extra populärt om man läser en vers ur bibeln för dem, eller sjunger en sång (men man behöver absolut inte kunna sjunga).

Efter att ha spenderat relativt lång tid tillsammans med alla på Phyllis så är det inte så lätt att bara åka hem till Sverige igen. Det är otroligt jobbigt att inte få träffa dessa underbara barn och ungdomar. Jag har ringt ett par gånger och fått prata med några utav barnen i telefon. Även trots att Omaba inte är så bra på engelska så är det ändå otroligt givande att få höra att de mår bra. Att få höra Eunice sjunga “en kulen natt” får en att le, att sedan få prata med Catherine Wangui som berättar att man är saknad och att de vill att man ska komma och hälsa på gör mina ögon en aning glansiga. Kroppen fylls utav både glädje och lite vemod. Glädjen för att man kanske lyckas göra någonting bra för dessa barn, vemodet för att man är 700 mil ifrån varandra och man vill ge mera. Men jag kommer alltid att tänka tillbaka på Phyllis men glädje. Denna upplevelse är ett minne för livet och det kommer jag alltid att bära med mig.

Jag har spridit ordet om Phyllis Memorial och Kampi Ya Motos Barn genom att varit med i artiklar i Vestmanlands läns tidning både innan och efter min vistelse, jag tog kontakt med dem innan jag åkte. Jag har även varit med i ett reportage på min arbetsplats, Mälarenergi AB, där alla medarbetare fick möjligheten att läsa om mitt äventyr. Jag har även gästat min gamla låg och mellanstadieskola där jag gett elever en inblick i hur det är att leva på ett barnhem i Kenya. Och jag lovar er, det är inte många som skulle byta skolmaten mot ugali och sukumawwiki. Jag hade även en välgörenhetsmiddag innan jag åkte för att samla in pengar, detta blev väldigt lyckat.

Allt som allt så är jag väldigt nöjd med min vistelse på Phyllis och jag törs med största sannolikhet säga att vi kommer att ses igen.

Slutligen så vill jag tacka alla er där ute som jobbar för att ge dessa barn en lite bättre framtid och även alla faddrar och ni andra som bidrar. Ni är alla fantastiska och ni ska vara stolta över vad ni bidrar med.

Det finns så otroligt mycket att skriva men till sist kommer man fram till att det kanske är dags att avsluta, det är det som jag ska göra i detta nu, även fast att jag inte vill. Phyllis Memorial och barnen samt personal som bor där kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta och jag kommer aldrig någonsin att glömma er.

Bästa hälsningar och många kramar
/Uncle Tobias Brinck

Gun-Britts volontärberättelse

Hejsan!

Nu är det två månader sedan jag kom hem från Kenya. För mig har resan varit en stor och givande upplevelse, människorna, naturen och livet på Phyllis.

En minnesbild som hela tiden kommer tillbaka är de vackra morgnarna när vi sitter på avsatsen utanför köket och dricker morgonens te, lyssnar på pratet från köket och försöker snappa upp något ord men inte lyckas, så kommer de minsta gående i sina skoluniformer och sina blanka skor för att dricka sitt te och sedan gå upp till skolan.

Det är verkligen så som det stod i papperen jag fick innan jag åkte att dessa barn är ”räddade”. Det känns fint att se dem lysa av trygghet och tillförsikt.

Men ingen kan slå sig till ro när det gäller barn. Det är en pågående process och behoven är många.

Mycket tror man sig veta när det gäller fattigdom och utsatthet men att uppleva det är en annan sak. Att jag blev sedd som en rik person var väldigt svårt att hantera men när jag tänker efter så är jag ju faktiskt rik med den svenska levnadsstandarden och den sociala tryggheten……och så hade jag ju faktiskt råd att åka till Kenya som någon sa.

Under min tid på Phyllis hade vi biblioteket öppet tre gånger i veckan. Vi åkte och badade varje söndag med en grupp på ca 25 barn/ungdomar. Vi ordnade disco och filmkvällar och vid terminens slut lagade vi festmat.

Vi var också upp till förskolan och tog bla. med oss vattenfärg, alla barnen älskade det. Jag önskar att vi börjat med det tidigare då hade ett målartillfälle i veckan varit bra.

Och nu då? Vad händer nu? För mig var resan till Kenya ett mål som jag strävat mot länge och plötsligt är jag hemma igen och det hela är över…. eller är det över? Neej så vill jag inte tänka. Jag kommer att följa det som sker på Phyllis och försöka bidra på mitt sätt och kanske, kanske någon gång……

Tack till alla ni som får allt detta att fungera och för möjligheten att få komma till Phyllis!

Skrivet av Gun-Britt Grahn, volontär på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy oktober– november 2012

Jonatans volontärberättelse

Jag hade sedan länge varit intresserad av Afrika. Jag hade sedan länge funderat på detta med volontärarbete. Så när jag googlade och hittade hemsidan om Phyllis Memorial Children’s Home i Kenya kändes allt bra och helt rätt; jag ville verkligen få möjlighet att åka dit. Och så blev det! I mitten av februari lämnade jag Sverige, 25 minusgrader samt snöstorm och åkte till Kenya för att tillbringa 6 månader på barnhemmet.

Kenya är ett land i Afrika, inte Sverige i Europa. Det är väldigt mycket som är väldigt annorlunda mot vad man är van vid, en helt annan kultur. Detta tyckte jag var väldigt intressant, och i efterhand kan jag förstå att det var väldigt viktigt och givande på alla sätt och vis att uppleva detta. Mina första veckor på Phyllis försökte jag ta in alla intryck, hitta min plats, lära känna stället och framför allt lära känna barnen. Att så småningom få en tillvaro och vardag som man känner sig bekväm i, med alla dessa underbara och härliga barn och människor, ja, det är en underbar och fantastisk känsla, verkligen alltså.

Det är en omställning att lämna tryggheten och alla bekvämligheter i Sverige, och bege sig till en afrikanskt land där mycket kan vara främmande och nytt. Det är således också en omställning att lämna barnhemmet, Kenya, och åka hem till Sverige. Jag sitter i skrivande stund på en altan utanför Uppsala och funderar och reflekterar och försöker att få fram de rätta orden för att bekskriva mitt halvår på barnhemmet. Det är inte lätt. Det är så mycket känslor, upplevelser, möten och intryck som rör sig innombords att det är svårt att beskriva de med ord. Jag är verkligen glad över att jag fick möjligheten att göra denna resa. Jag har aldrig för en sekund ångrat att jag åkte. Det är något jag aldrig kommer att glömma.

Skrivet av Jonatan Bertilsson, volontär på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy februari – juli 2012

Marijanas volontärberättelse

Jag har länge suttit och tittat på en blank skärm, inte kunnat finna orden.. det känns svårt att sätta ord på det man upplever när man är med barnen på Phyllis. De påverkar en så starkt och djupgående, de berör en och de inspirerar en. Det finns nog egentligen inga ord, det är helt enkelt en känsla; stark, intensiv, ljus och väldigt varm och nu när man är så långt ifrån dem är den stundvis fysiskt smärtsam. Jag minns hur jag, när jag ansökte om att åka som volontär till Phyllis, träffade en före detta volontär för en intervju i Stockholm. Medan vi satt på ett café och fikade berättade hon för mig om människorna vid Phyllis. Idag minns jag inte mycket av orden som hon använde eller sakerna som hon berättade, men jag minns väldigt tydligt hur hon sken upp när hon pratade om sina minnen, hur genuint hon log medan hon berättade om barnen, och hur hennes ögon glänste medan hon försökte hålla tillbaka tårar av kärlek för de här människorna som hon hade träffat i Kenya. Jag blev berörd av känslan som hon bar på, av styrkan och äktheten i den, och minns att jag undrade var den kom ifrån. Nu vet jag, för nu finns den inom mig och nu syns den även i mina ögon.

Under mina sju korta veckor vid Phyllis Memorial har vi gjort en hel del; Vi har lekt, busat, bakat massor, organiserat olika aktiviteter, tävlingar, fester, discon, middagar och talangshower. Vi har hackat mängder med grönsaker och tillbringat många dagar på olika sjukhus och otaliga timmar i sjukstugan plåstrandes om alla busungar. Vi har letat sponsorer till den nya skolbussen, haft pick nick på farmen och åkt på utflykter till Nakuru, Kampi Ya Moto, Olduka i Mogotio, Lake Nakuru, Nairobi, Baringo m.m. Vi har dansat runt en barrig midsommarstång och spenderat många timmar i sovsolarna busandes med och läsandes berättelser för barnen. Och även om jag bär med mig massor av minnen från stunderna vi tillbringat tillsammans så är det inte de som lyser starkast när jag tänker tillbaka på tiden vid Phyllis. Det som lyser starkast är människornas auror, och de berör djupt. Bara minnesbilden av dem gör att det värmer i hjärtat; Uncle Maurices kramar och glimt i ögonen, de olika barnens charmiga personligheter, Auntie Ruths starka utstrålning och härliga fnitter, Uncle Gidraphs genuina godhet och oskuldsfulla nyfikenhet, Auntie Maggies allvarliga, fokuserade blick, Auntie Rachels busiga påhitt, Auntie Sarahs glädje, lekfullhet och blyga leende, Mr. Karruros vänlighet och godhjärtade ambitioner och sist men absolut inte minst, Mr. Leonards varma & visa blick och charmiga leende.

Barnen kryper självklart & oundvikligen in i ens hjärtan direkt, de charmar en och klamrar sig fast där inne så hårt att man trots det fysiska avståndet alltid är med dem. Jag vet inte hur många gånger sedan min hemkomst jag har kommit på mig själv med att tänka ”Jag önskar barnen kunde… smaka på den goda maten jag äter/ göra det roliga som jag gör/se den här fina platsen som jag befinner mig på” etc. De finns med mig överallt och i allt jag gör nu och jag längtar redan tills nästa gång jag får krama om dem och busa med dem igen. Barnen på Phyllis är verkligen älskvärda och underbara, de jobbar riktigt hårt och anstränger sig för att lyckas, men de är inga änglar. De busar, bråkar och gör dumheter, precis som barn vart som helst i världen. De ställer till med problem ibland och det händer att de gör Jacinta både förtvivlad, uppgiven och sjuk utav oro, precis som vilka barn som helst gör med sina föräldrar. Jacinta och personalen får kämpa ordentligt för att hantera de olika situationerna som kan uppstå pga. barnens ofta inte så långtänkta beslut. Alla ni mammor och pappor där ute vet hur svårt det kan vara att se till att ett enda barn växer upp och utvecklas från spädbarn, genom trotsåldern, tonåren och in i vuxenlivet och blir en hälsosam, skötsam och ansvarsfull individ. Föreställ er då 74 barn, alla med varsin tung historia i ryggsäcken och alla i olika åldrar och utvecklingsfaser samtidigt, och fråga er själva hur ni skulle hantera detta!

Jacinta hanterar detta på ett makalöst sätt och jag förundras över att om och om igen inse hur otroligt mycket kärlek som får plats i den kvinnan. Även hon är extremt snabb med att säkra en egen plats djupt i ens hjärta. Kärleken hon känner till dessa barn är villkorslös och oändlig. Sitt ner tillsammans med henne en kväll och ställ ett par frågor om några av barnen så kommer ni bli precis lika övertygade som jag är. Hon blir djupt emotionellt involverad i varje berättelse om varje enskilt barn, hon minns tillbaka på allting de gått igenom och känner lika starkt än idag som hon gjorde då när de kom till henne för första gången. Hon är en kvinna av stål som skulle ge och göra precis allt för sina barn, det finns ingen tvekan om den saken.

Jag tror att många inte förstår fullt ut vad Jacinta egentligen har åstadkommit och vad hennes arbete innebär, varje dag. Inte bara för barnen vid barnhemmet, utan för alla elever som går på barnhemmets skola och deras familjer. Själv insåg jag inte storheten i det förrän jag satt på ett sponsormöte i Nairobi där jag berättade om Phyllis och blev tårögd när jag för första gången fullt ut förstod innerbörden av mina ord. Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken så fort jag tänker tanken på att många av dessa barn och härliga personligheter inte skulle varit vid liv idag om det inte vore för 9-åriga Lottas logiska ord till sin mamma, och hennes mammas starka beslutsamhet för 13 år sedan. Men det går längre än så, mycket längre.

Många av er vet att Jacinta och Sabine använde det pris på 50 000kr som de fick tilldelat av IM till att bygga en skola till barnhemsbarnen samt andra barn som bor i närområdet; Phyllis Memorial Academy. Men det är kanske inte lika många som vet att Jacinta och Sabines skola är den enda skolan i området som erbjuder barn från fattiga och utsatta familjer en högkvalitetsutbildning. De flesta barn i området har antingen inte råd att gå i skolan överhuvudtaget eller så går de i offentliga skolor. Tyvärr är kvalitén på utbildningen i offentliga skolor så pass låg att det mer eller mindre är slöseri med tid att skicka sina barn dit, och framtidsutsikterna för dessa barn är inte särskilt ljusa. Många sjätteklassare klarar t.ex. inte av att skriva en mening som egentligen tillhör andraklassnivå. Familjer med pengar skickar därför sina barn till privatskolor som tar ut väldigt höga terminsavgifter och försäkrar därmed att deras barn kommer att få en bra utbildning och trygg framtid. När det är dags att söka utbildningar på gymnasie- och universitetsnivå konkurrerar privateleverna lätt ut de fattiga eleverna från offentliga skolor och stänger därmed igen dörrarna till deras väg ur fattigdomen.

Jacinta och Sabine har skapat ett alternativ för de fattiga familjerna; en skola som kostar mindre än 20% av de övriga privatskolorna men som erbjuder utbildning med minst lika hög kvalitet och goda förutsättningar för vidareutbildning. På bara 6 år har Phyllis Memorial Academy blivit en av de tre bästa skolorna i hela distriktet och förra året kom 17 av distriktets 50 bäst presterande elever från Jacintas och Sabines skola. I år började två barnhemsbarn, Lewis och David studera på universitet, nästa år går 6 elever ut motsvarande gymnasium med möjlighet att studera vidare, året därpå blir det ännu fler och så fortsätter det. På samhällsnivå innebär detta att föräldralösa barn och barn från utsatta familjer äntligen får en reell möjlighet att klättra upp ur sin fattigdom och misär, få en akademisk utbildning och skapa en bättre framtid för sina familjer och för framtida generationer – Generationer som kanske inte skulle fått möjligheten att existera om det inte vore för Jacintas och Sabines hängivenhet och hårda arbete.

När ni sponsrar barnhemmet bidrar ni alltså inte bara till att skapa en förbättring i de 74 barnhemsbarnens liv, och inte heller bara i de övriga mer eller mindre 180 skolelevernas liv… ni bidrar till en samhällsförändring på rotnivå som kommer att påverka långt efter att vi själva inte längre finns kvar för att se de långsiktiga effekterna av den. Och ni ska veta att det är en riktigt fin och välförtjänt förändring!

Skrivet av Marijana Gutic, som var volontär på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy juni – juli 2012

Andrés volontärberättelse

När jag hittade Kampi Ya Motos Barn hemsida julen 2010 kändes det som det var en organisation jag ville aktivera och engagera mig i. Efter att ha varit aktiv i KYMB fram till min avresa fick jag en bra inblick i organisationen och såg framemot min resa. Trots alla historier så var det ändå en mkt speciell dag när jag kom till Phyllis Memorial. Efter en rundtur av området, som var mycket större än jag hade föreställt mig, kände jag mig redo att spendera mina nästkommande 15 veckor på barnhemmet.

I början var det mest att gå runt att känna av stämningen och lära känna barnen. Vissa var lättare att komma nära än andra och det finns verkligen en mängd olika personligheter. När jag anlände i november var barnen hemma på lov. Detta gjorde att det blev lättare att anordna aktiviteter då barnen hade mycket fritid och de var inte lika många som när skolan var igång. Det blev förutom en fotbollsturnering och lite bad en resa till Nairobi för ett besök på flygplatsen. Då jag jobbar som flygledare i Sverige ville jag gärna se hur mina kollegor jobbade i Kenya. Detta förenade jag med att ta med 10 barn för ett besök på Jomo Kenyatta International Airport. Väl där efter tre timmar i en matatu fick jag till min besvikelse reda på att jag inte skulle få besöka flygledare pga säkerhetsläget i Kenya. Efter en timmes rundtur på flygplatsen med barnen försvann besvikelsen när man såg barnens glädje över att få besöka flygplatsen. Det blev en heldag värd att minnas. David, ett av de äldre barnen som snart ska börja college, tackade mig för resan ännu en gång 8 veckor senare innan jag åkte hem så resan måste ha gjort stort intryck.

Jag och Linn som var volontärer samtidigt fick även äran att tillbringa jul och nyår på Phyllis. Det var en underbar upplevelse med fantastisk stämning. Djur som slaktades, barn som tog på sina finaste kläder, massa sång och mig som jultomten. Under hela firandet tar alla barn sitt ansvar och hjälper till med allt som ska göras. Att slakta djur, laga mat till 70+ personer tar sin tid och allt detta började de med redan på julafton inför juldagens festligheter. Samma visa på nyårsafton inför nyårsdagen.

Att få uppleva Phyllis tillsammans med Jacinta och Sabine var en fantastisk upplevelse. Att få träffa kvinnorna bakom allt som kämpat igenom otaliga problem och tagit Phyllis från ett hus till vad det är idag med skola och alla andra byggnader är imponerade. Måste ha krävt mycket tålamod och styrka. Detta fick jag prov på i många situationer under den månaden jag var på Phyllis tillsammans med Jacinta.

Det är svårt att sammanfatta tiden på Phyllis men jag tar med mig många minnen och ser fram emot att besöka dem snart igen. Se hur det går för alla barnen när de går vidare i livet. Förhoppningsvis kommer man komma tillbaka en dag när de har egna familjer som gjorts möjlig genom sin vistelse på Phyllis. Jag tar med mig många skratt även om inte allt var en dans på rosor. Om det är någon som funderar på att åka som volontär så säger jag gör det, du kommer inte ångra dig!

Skrivet av André Bengtsson, som var volontär på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy november 2011- februari 2012

Linns volontärberättelse

Goddagens!

Afrika, Kenya, Nakuru och Kampi Ya Moto! Vem hade trott att av alla platser på jorden skulle jag hamna där. Nu när jag har varit hemma ett tag inser jag att jag hamnade helt rätt.

Jag spenderade fyra månader på barnhemmet där jag hittade på en massa kul, arrangerade lekar, tävlingar, utflykter, firade högtider som jul och nyår vilket jag aldrig kommer att glömma. Det bästa med hela resen var inte detta utan känslan av att bara vara. Sitta om kvällarna och spela kort eller bara prata om allt mellan himmel och jord med både lärare, personal och barnen förstås. Till och med vardagssysslorna var trevliga då dessa görs tillsammans och därför blir en trevlig social aktivitet. Majs och bönrensande blev plötsligt ett sätt att umgås.

När jag tog mitt första steg på Phylliansk mark var jag 19 bast och fyllde sedan vuxen (20) i Kenya. Den födelsedagen har hitintills varit den bästa någonsin. Jag har aldrig varit med om att så många har sjungit för mig tidigare och kommer nog aldrig uppleva det igen. Jag är väldigt glad över att jag åkte dit just då eftersom många var i min ålder och jag fick snabbt vänner som jag saknar så in i bomben.

Jag hade turen att komma på ett lov vilket gav mig tid att lära känna alla barnen ordentligt, jag tror det skulle vara svårare om de gott i skolan eftersom de då har mycket annat att tänka på.
Det som har varit värdefullast för mig är insikten och bekräftelsen på att en människa är en människa! Vi är alla olikt lika! Trots att vi bor lite mer än 1300 mil ifrån varandra och våra kulturer och språk skiljer sig avsevärt. Det är fortfarande bara två flickor som sitter och fnittrar i sovsalen och pratar om allt möjligt. Detta är tyvärr något som vi allt för ofta glömmer.

Att anpassa sig till den nya kulturen gick relativt snabbt men att komma hem igen var en annan femma. Hemma väntade stress, trist väder, en hög med sociala lagar och regler som måste följas och det värsta av allt vi dansar som skottskadade kråkor. Sedan var det ensamheten. På barnhemmet var jag konstant omringad av ca 130 personer och var välkommen i stort sett alla hem . Det är en ganska stor skillnad mot ett stort hus med en syster som sitter och chattar på facebook med ena handen och pillar på mobilen med den andra.

Denna resa har varit otrolig och jag hoppas att framtiden vill att jag ska åka tillbaka. Fast denna gång ska jag ha med mig lite morotsolja eller liknande så jag blir lite brun och fin.
Ha det bra!

Skrivet av Linn Olsson, som var volontär på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy december 2011-mars 2012

Micke och Julies volontärberättelse

Vi är nu hemma i Stockholm igen efter höstens äventyr och det är dags att sammanfatta alla våra intryck från Phyllis, vilket förstås är lättare sagt än gjort. Efter långa förberedelser och med stor förväntan anlände vi mitt i deras sommarlov i augusti för att lämna barnhemmet efter nio veckor av äventyr och många erfarenheter utöver det vanliga.

Likt för tidigare volontärer kom vi efter ett tag in i ”rutinen” men trots detta blev det också många spontana skratt och minnesvärda ögonblick. De som vi kommer ihåg starkast är nog bröllopsceremonin (med musik, dans och utklädnader) mellan Mikael och Catherine i tjejernas elevhem, de sena eftermiddagarna då barnen lekte med drakar byggda av gamla plastpåsar, hur galna småbarnen blev av chokladbollarnas sockerkick, när Kimani med en trasa plockar ett helt getingbo från gästhuset, pojkarna som spelar kula på grusvägen medan solen går ned bakom bergen, den lejonkungen-lika utsikten från Shaees och Wendos, den långa bibliotekskön innan öppning, limbodans-duellerna mellan Boaz och Joseph på lördagsdiscona, de hutlöst dåliga (men enormt uppskattade) filmerna dubbade till kiswahili, Maurice glada hälsningar varje gång man äntrar köket, kvällen när 16 barn klämmer sig in i en matatu på barnhemmet och föraren blir jättearg, grannen Joshuas långdragna besök, pojkarnas iver att få bygga lego, personalens skratt åt att Mikael (som är man) hjälper till att diska… Listan kan göras längre!

När vi tänker tillbaka på våra 64 dagar på Phyllis inser vi vilken oförglömlig upplevelse vi fått. Den här hösten har varit helt unik för oss och vi kommer aldrig att glömma alla fantastiska människor vi mött. Genom att vi tvingades anpassa oss till en helt ny kultur lärde vi oss mycket även om oss själva. Vi hade självklart flera svåra stunder, särskilt i början då inte allting var självklart, men vi insåg fort att vi hade hamnat rätt och redan första timmen möttes vi av barnens välkomnande leenden.

Vissa barn var förstås mer nyfikna och hade lättare att söka kontakt och kom fram till oss redan de första dagarna. Andra drog mer åt det blyga hållet och det tog mer tid att lära känna dessa. Man inser för sent att två månader inte räcker till för att lära känna alla så väl som man skulle vilja; men vi kommer aldrig att glömma känslan varje gång något av de tystare barnen äntligen vågade sig fram till oss. Det räckte med att de tog tag i ens händer på vägen upp till skolan eller kröp upp i ens knä när man satt och rensade bönor för att man skulle känna sig som bästa vänner. Våra många och långa pratstunder med barnen har varit bland det roligaste som hänt oss på barnhemmet, med återkommande frågor som om det finns elefanter i Sverige och hur många som äter ugali.

Vi är väldigt glada över att ha fått lära känna Ulla och Anna Maria som har utgjort ett viktigt stöd för oss under andra halvan av vår vistelse. Tillsammans anordnade vi lekar med barnen, ägnade morgnarna åt köksrutiner och framförallt skrattade med. Det vi kommer komma ihåg mest är alla roliga stunder i köket på kvällen med personalen, skratten när en termit kraschlandat i Mickes matsked, lekarna med småbarnen och deras nya tinga-tinga (leksakstraktorer).

Det är också svårt att lägga bakom sig det tårfyllda avskedet och vi hoppas en dag i framtiden kunna återvända och träffa barnen igen. Vi har fått många minnen och vänner för livet. Vi vill passa på att tacka alla som stöttat oss och rikta ett starkt lycka till till framtida volontärer och all personal och barn på Phyllis!

Skrivet av Mikael och Julie som var volontärer på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy augusti-oktober 2011

Ullas och Anna-Marias volontärberättelse

Det var med spänning vi packade våra väskor för en annorlunda upplevelse på barnhemmet i Kenya. Vi hade läst mycket om barnhemmet innan och även träffat grundaren Jacinta Njoroge.
Redan under våren 2011 hade vi en träff med arbetskamrater, släkt och vänner då vi dels berättade om Kampi Ya Motos Barn, dels visade ”Hjärt- och lundräddningsdocka” som vi skulle använda på barnhemmet för undervisning (vi är båda instruktörer i HLR i Sverige). Vi hade även lotterier, försäljning av bröd och hantverk. Vi fick in en del ”guldkantspengar” som vi under tiden på barnhemmet har spenderat på barnen till både nytta och nöje.

Många undrar nu efteråt hur vi haft det och vill höra oss berätta. Vi kommer därför under våren att ha en återträff där vi ska berätta om våra upplevelser. Vi har även fått inbjudan från Rotary i Örebro samt en kvinnogruppen Zonta i Örebro, något vi ser fram emot att få sprida kännedom om barnhemmet här på ”hemmaplan”.

Att komma till Phyllis var som att hamna i en helt annan värld. Vi togs tillbaka till 1920-30 talet i Sverige på ett sätt med vedeldning under matgrytorna, vatten från regnvattenstankar, Phyllisducsh = stå i en balja och hälla vattnet över sig mm.

I början tyckte vi inte dessa barn hade något, de har väldigt få egna ägodelar, kanske inget alls och ofta trasiga kläder. Men då vi varit på barnhemmet 2-3 veckor kunde vi konstatera att dessa barn är väldigt lyckligt lottade. De har mat, en egen säng, trygg personal och en bra skola. För att få gå i skola i Kenya måste föräldrarna betala skoluniform + böcker och det är inte alla föräldrar som har råd till det.

Tack vare de insamlade ”guldkantspengarna” kunde vi förgylla tillvaron för barnen och vi tror och vet att det var väldigt uppskattat. Vi har gått till Kabaraks universitets pool med 100 barn uppdelat på 5 olika grupper för att barnen skall få bada. Vi har haft disco, musikkväll och talangtävling då vi bjudit på saft, kakor och klubbor. Vi har köpt ”Solvatten” så barn och personal kan få dricka helt rent vatten. Har haft HLR- och brandutbildning för personal, lärare och klass 7-8 samt även lämnat kvar HLR-docka med uppmaning till personalen att upprepa utbildningen minst 1 gång/år. Aunt Sara är ansvarig för detta.

Aunt Sara är även ansvarig för ”sköterskerummet” som vi ställde iordning redan efter någon vecka med hjälp av de ca 10 kg omläggningsmaterial vi haft med oss från Sverige. Det är ju viktigt att personalen själva kan fortsätta det påbörjade arbetet.

I början hade vi sällskap av Julie och Micke som påbörjat rutiner och iordningsställande av biblioteketet. Öppettider: måndag, onsdag och fredag 17.30-18.30, fungerar väldigt bra. Vi köpte även in en hel del nya böcker till biblioteket tack vare gåvor hemifrån Sverige.

Ett stort problem för barnen var de trasiga kläderna. Vi har haft sy- och stickskola och hjälpt barnen laga deras kläder. Vi hittade en affär inne i Nakuru där vi köpte material. Det finns även två trampsymaskiner på barnhemmet som vi försökte få fart på med hjälp av sömmerskan från Kampi Ya Moto. Det lyckades tyvärr inte så bra. I samråd med personal på plats beställde vi då en elektrisk Singersymaskin. Det dröjde dock till vår sista vecka innan den kom, så det blev personalen och sömmerskan från Kampi Ya Moto vi fick visa hur den fungerar. Sömmerskan lovade att under julens skollov lära de större barnen sy på både tramp- och den elektriska symaskinen. Sammy, managern, lovade även titta på möjligheten för ett syrum.

Stickningen tog fart och vi har köpt ca 50 stickor och garnnystan. Vi har undervisat både pojkar och flickor i stickningens ädla konst. Ulla är vänsterhänt och Anna-Maria högerhänt, något som visade sig vara en stor fördel för oss alla. Under tiden på barnhemmet fick vi även besök från Sverige, de hade med sig stickböcker på engelska så arbetet kan gå vidare.

På barnhemmet finns ett kolstrykjärn. En söndagsförmiddag såg vi hur strykjärnet for isär och glödande kol for ut över en flickas kjol varvid den fick stora hål. Det resulterade i att vi köpte ett nytt elektriskt strykjärn, något som blev enormt populärt. Vi köpte även speglar till sovsalarna samt satte upp fina affischer.

I biblioteket hittade vi några legosatser som vi byggde ihop på kvällarna. Vi satt en vuxen och ett barn, vi kallade det ”kvalitetstid”. Det är ju inte så ofta ett barn får ha en vuxen alldeles för sig själv.
Vi bjöd även in barnen till gästhuset i grupper om 10 barn. Beroende på ålder gjorde vi pärlplator, halsband och armband samt lekte med dem, vi bjöd på saft och kakor. Dessa träffar i gästhuset var enormt populära, lampan i gästhuset beundrades – barnen hade ”aldrig sett något så vackert”.

Vi hade även lektioner i skolan då vi berättade om Sverige, något som var väldigt uppskattat. Vi fick även möjlighet att delta i lektioner uppe vid skolan.

Innan vi köpt eller gjort något har vi alltid haft dialog med personalen på plats. Vi har alltid inhämtat deras godkännande innan vi skridit till verket. För de pengar som fanns kvar har det blivit en gunga, den hann inte komma på plats innan vi åkte. Men vi har genom nästa volontär Andrés blogginlägg sett att den nu står på plats. Det fick bli vår julklapp till barnen.

I övrigt har vi ju deltagit i de dagliga sysslorna, skurit grönsaker, rensat majs och bönor, hjälpt till vid måltiderna., läst och lekt med barnen mm mm.

Vi vill tacka för att vi fått den här möjligheten att få vistas på Phyllis Memorial under hösten 2011. En gammal dröm har därigenom gått i uppfyllelse.

Ulla Lindberg och Anna-Maria Lindén, volontärer på Phyllis Memorial Children´s Home and Academy september-november 2011

Linas volontärberättelse

Jag heter samma sak, jag ser likadan ut. Jag bor fortfarande i min studentlägenhet i centrala Halmstad, där jag studerar samma utbildning som tidigare och umgås med samma människor. Men trots detta är någonting väldigt annorlunda. Jag har rest väldigt mycket i mitt liv och under varje resa har jag kommit hem med ett nytt land eller ett nytt folk i mitt hjärta. Även denna gång. Men det som skiljer sig nu från tidigare är att jag tror att jag har lämnat delar av mitt hjärta i Kenya, på Phyllis Memorial Childrens home.

Att spendera hela sommaren på barnhemmet utanför Nakuru var bland det lättaste och svåraste jag har gjort i hela mitt liv. Att leva i en vardag som efter ett tag inte var ”deras” utan ”vår”. Att umgås och lära känna så många nya fantastiska människor och att sedan lämna för att återgå till ”sin egen” vardag igen, var det grymmaste jag gjort mot mig själv hittills i mitt liv. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte ner till Phyllis. Jag ångrar heller inte vad jag gjorde och inte gjorde när jag väl var där. Med andra ord är jag otroligt nöjd med min vistelse och kan absolut tänka mig att besöka barnhemmet igen. Det enda jag frågar mig själv just nu är:
– Vad har jag egentligen gjort mot mig själv?
Jag har gått och blivit kär i så många människor, knutit band som jag hoppas kommer att finnas där för evigt. Men trots att jag har fått och gett så otroligt mycket, så är det med sorgen i hjärtat jag somnar varje kväll.

Jag saknar barnen på Phyllis. Jag saknar att sitta och prata i sovsalarna på kvällarna. Leka galna djur med de små på eftermiddagarna. Sitta i en säng med 15 ivriga killar som vill lära sig ett nytt trolleritrick. Ligga och titta på stjärnorna och berätta historier. Prata Kiswahili och höra folket kalla en ”mzungu” vart man än går. Jag saknar faktiskt att hacka kål och hämta vatten varje dag. Jag saknar att se Maurice skina upp som den starkaste solen någonsin. Underhålla både grannbarn, mig själv och min underbara Terese med att trilla på grusvägen. Bära vattendunkar och matpåsar på huvudet och att dansa i köket med personalen. Jag saknar folket, landet och friheten. Jag saknar allt…

Vad var det då som fick mig att bli så kär i detta fantastiska folk och underbara land? Varför ska du som läser detta vilja åka och göra samma sak som jag gjorde? Vad har jag upplevt som var så speciellt? Och vad säger att du kommer att uppleva samma sak?

Jag tror att allting handlar om hur man är som person. Vågar man släppa in människor och vågar man bli så kallad insläppt hos andra? Barnen på Phyllis är både svåra att hantera, men samtidigt enormt lätta. De vet att människor kommer och går i deras liv. Många har tidigare blivit svikna av bland annat vänner och familj. Vissa har inte ens hört talas om någon annan familj än Phyllis. Att med öppet hjärta våga ta emot alla dessa volontärer som kommer till barnhemmet är enligt mig otroligt starkt gjort. Att de vågar släppa in nya människor. Knyta dessa band och dela glädje, drömmar och hopp, visar på hur annorlunda liv vi egentligen lever. Jag har aldrig tidigare träffat något barn eller vuxen som har fått mig att känna mig så speciell på så kort tid som barnen på Phyllis fick mig att känna mig.

Jag vet att varje resa jag gör, utvecklas jag otroligt mycket under. Det är en av de främsta anledningarna till varför jag reser så pass mycket som jag gör. Jag älskar att upptäcka nya saker hos mig själv och andra. Hur små saker kan påverka en och hur beroende man är av olika saker och ting. Men egentligen är det inte dessa saker som är den stora grejen, barnen har levt största delen av sina liv utan elektricitet och rinnande vatten. De har varken haft ett socialt eller ekonomisktkapital, men trots detta har de utvecklats till färgstarka, energiknippar som förgyller ens dag.

För mig spelar det ingen roll vad jag egentligen gjorde på barnhemmet, det är inte det jag tänker på nu i efterhand. Det jag tänker på är hur ofta jag kunde känna kärleken omkring oss alla. Jag minns hur ofta jag så gärna ville skriva ett blogginlägg om kärlek och hur mycket jag hade att skriva om. Men varje gång jag satt där med min penna och mitt block så blev det alldeles tomt. Kärleken som finns på Phyllis går inte att beskriva. Jag tror att varje människa som åker dit skapar sig en egen uppfattning och åker dit av olika anledningar. Vissa åker dit för att förbättra och göra skillnad. Andra åker dit för att utveckla och utvecklas. Jag personligen kommer att åka dit igen för att återförena och återskapa. Inte bara våra band, utan även känslan inom mig. Känslan om frihet och som jag skrev i mitt första blogginlägg just det där ordet ”äkta”.

Jag kom dit och tänkte att detta skulle bli ytterligare en punkt som jag kunde ”pricka av” på min ”Innan döden lista”. En lista med saker som jag helt enkelt måste göra innan jag dör. Men fast resan nu är gjord så kan jag inte sätta krysset. För mig betyder krysset alldeles för mycket. Sätter jag detta kryss så är jag ”klar” med denna punkt, vilket jag absolut inte är… Min ”Phyllis-resa” kommer inte att sluta här. Detta är en livslång resa och ett livslångt arbete. Bara för att min volontärberättelse slutar här, så betyder inte det att detta är det sista ni kommer att höra från mig angående denna fantastiska organisation och detta fantastiska folk. This is just the beginning!

Hakuna Matata

Lina Almekvist – Volontär på barnhemmet sommaren 2011

Torbjörns volontärberättelse

Sitter på ett charmigt gammalt 50-tals café i Maputo. Dricker en ljummen kopp te och funderar över tiden på Phyllis. Bordet är runt med en skiva av rödspracklig marmor. Golvet det står på är kaklat. Takfläkten droppar kondens i en hink. På gatan passerar skolbarn med ryggsäckar, män i kostymer, kvinnor i kjolar och vita bussar.

Jag är härligt sysslolös, men på Phyllis var jag som lyckligast med händerna i arbete. Misstag mig inte, att åka till Phyllis och den efterföljande resan är det bästa jag gjort. Därmed var det sagt och inga missförstånd torde vara möjliga. Det var bara det att när tanken sysselsattes av brödbak, fotboll, schackklubbar och aktivitetsplanering hade den inte tid att sväva iväg på annat håll. Då fanns inte minsta chans att ha tråkigt eller längta bort. För även om tiden på barnhemmet är något av det bästa jag upplevt är det inte liktydigt med att vilja stanna där för evigt. Det var därför jag i början av vistelsen skydde alla stunder av ensam- och sysslolöshet likt en klaustrofob skyr hissar. Nästan maniskt söktes varje möjlighet till arbete upp. Jag hängde efter kocken tills dess han tog sin middagslur, kastade mig över alla möjligheter att rensa ris, majs och bönor och när ingen av dessa aktiviteter pågick tillbringade jag timmar med att komponera blogginlägg, hämta vatten och baka bröd till morgondagens frukost. Ytterst få timmar ägnades åt mig själv.

Mitt beteende handlade främst om att som volontär tillföra något till barnhemmet, om att uppfylla mina egna krav på en viss daglig minimiinsats. Som ny på barnhemmet är det dessutom svårt att veta exakt vilken roll man har. Därför sprang jag runt lite som en huvudlös kyckling i mina försök att etablera relationer mer personal, barn och att finna min plats i det dagliga livet. Men där fanns också andra motiv i bakhuvudet.

Många av barnen på barnhemmet och många Kenyaner man samspråkar med i största allmänhet, i kollektivtrafiken, skolor och affärer, har svårt att förstå varför vi gör det. Varför överger vi det komfortabla livet i Sverige, med alla sina möjligheter, för att i ett antal månader leva med dem i Kenya? Svaren är naturligtvis lika olika som personerna som åker dit. Oavsett motivation handlar det dock egentligen inte om att överge Sveriges möjligheter, utan om att välja en av dem. Varför valet görs är en ytterst komplex fråga och vilka tankar som än förde mig till Phyllis kvarstår faktum att vistelsen där är ett tillfälligt jobb. Hur mycket jag än vrider och vänder på det är det också, men absolut inte bara, en välbehövlig paus från mitt “verkliga” liv. En tid för, bland annat, reflektion, miljöombyte och vidgade perspektiv. Egoistiska motiv dolda bakom välvilja och generositet.

Jag hoppas dock innerligt att ingen åker dit enbart för sin egen skull. Själv strävade jag verkligen efter att lägga varje vaken minut på att vara med barnen, personalen och på att förbättra livet på Phyllis. Det gjorde jag för att jag ville, för att det var oerhört kul, trevligt, givande och för att det gav resultat. Tillsammans med de andra volontärerna, personalen och barnen åstadkom vi mycket. Bröd, marmelad, fotbolls- och schackturneringar, bibliotek, utflykter och fester. Skratt, gråt, djupa och mindre djupa samtal. Listan kan göras längre med den gör inte tiden rättvisa. Jag hoppas att vi väckt några drömmar, blottat några möjligheter och att vi breddat barnens vyer lika mycket som de breddade mina.

Så här i efterhand är det lustigt att man är oförmögen att se vad man har mitt för näsan i Sverige förrän man åker 1000 mil därifrån och tittar tillbaka genom ett teleskop. Jag syftar inte på västerländska bekvämligheter och lyxvaror, utan på möjligheter. I Sverige har jag den oerhörda förmånen att, i princip, kunna göra vad jag vill, bli vem jag vill och leva hur jag vill. Att inte ta den chansen vore att håna Jordens alla fattiga, mindre priviligierade invånares hela tillvaro och existens. De som dagligen, med alla medel tillgängliga, kämpar för att deras efterföljare ska få åtminstone några valmöjligheter i livet.

På Phyllis saknade jag plötsligt plugget, den intellektuella utmaningen, resonemangen och idéerna. Men varför? I Sverige nonchalerade jag närmast studierna. I tre och ett halvt år har jag pluggat på högskola. I åtminstone tre av dessa har jag inte alls preseterat vad jag borde. Godkänd, visst, men ofta inte mycket mer än det.

Likgiltigheten – förfallets katalysator. Livets och alla civilisationers eviga röta. Innan jag kom till Phyllis var jag likgiltig till högskolestudierna. Det var ett trevligt tidsfördriv, något jag tog för givet men inte alltid på allvar. Barnen och Kenya öppnade mina ögon.

Genom att åka till Phyllis ger du likgiltigheten långfingret. Du skriker åt dess släta, uttryckslösa ansikte att du visst bryr dig om något. Att du bryr dig om dessa föräldralösa barn i ett land så fruktansvärt långt från ditt eget. Det spelar inte någon roll varifrån du fått ditt engagemang och din motivation att åka till barnhemmet. Att du åker dit är en liten seger för världen bara det och både du och Phyllis kommer att gynnas och påverkas av det, på sätt du inte kan ana.

Jag har Phyllis att tacka för så mycket, för bilden på John Maina snurrandes i lekparken på Nakuru Sports Club iförd full kostym, för tusentals andra bilder, minnen och lärdomar men framförallt för insikten att det inte är någon idé att leva livet halvhjärtat. För det är livet alldeles för kort. Passionen, det är likgilitghetens baneman och motsats. Att inte våga satsa fullt ut av rädsla for att visa sig otillräcklig det är livets inhibator, likgiltighetens grogrund. Så åk till Phyllis eller stanna hemma! Vad du än väljer att göra, se bara till att göra det ordentligt, att sikta högt och att leva livet med hela hjärtat. För det är i den riktade, hänsynslösa, passionen som människans ljusaste och mörkaste stunder har sitt upphov.

Skrivet av Torbjörn Wästerlid september 2011, var volontär på Phyllis Memorial Children´s Home mars – juni 2011

Teréses volontärberättelse

I början av juni så fick jag turen att åka iväg till Phyllis Memorial. Jag arbetar som stödperson hemma i Finland och har arbetat med barn i ett och ett halvt år nu. När jag fick veta att jag skulle vara ledig under sommaren så tog jag tillfället i akt och frågade runt lite hur jag kan göra för att åka till ett annat land och arbeta med barn. Då fick jag tag på en kvinna i min hemort som hade varit volontär på Phyllis för några år sedan. Hon berättade lite vad en volontär är och hur jag skulle gå tillväga för att kontakta organisationen.

När jag läst på lite vad en volontär egentligen är så mailade jag organisationen och det gick vägen och jag fick åka ner som volontär. Jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade men eftersom jag rest tidigare och arbetat i Kanada och Tyskland så skulle det nu bli otroligt spännande att få uppleva ett afrikanskt land, Kenya.

Innan jag åkte ner så spred jag ordet om barnhemmet och organisationen genom att åka till skolan i min kommun och berättade för årskurs 5 vart jag skulle och vad en volontär är. De fick ställa frågor till barnen och rita teckningar. Frågorna de ville veta tog jag reda på i sommar och skall nu i höst tillbaka till skolan och berätta om min resa.

Jag är utbildad frisör så när jag hade kunder så berättade jag vart jag skulle och pengarna jag fick för klippningarna gick till leksaker till barnen på Phyllis. Vissa hade köpt leksaker som jag tog med mig till Kenya.
Jag landade i Nairobi 6 juni. Jag spenderade en natt i Nairobi och nästa morgon blev jag hämtad och vi körde iväg till barnhemmet. När jag satt i bilen och vi körde på gatorna var jag nog i chocktillstånd. Det var så mycket människor som sålde frukter, grönsaker osv. Det var otroligt varmt, mycket liv och rörelse, djur på vägen och allt var så olikt de länder jag tidigare sett.

Jag anlände till barnhemmet när barnen hade lunchrast. Jag hälsade på alla och volontären Torbjörn visade mig runt. När man kommer till Phyllis så slängs man direkt in i en ny vardag med kålhackning, vattenbärning och annat som personalen behöver hjälp med. Men det som är det allra bästa på Phyllis är ju barnen. Jag blev så varmt välkommen av alla barn och de var ivriga att få prata med mig och jag lärde känna många redan den första veckan.

Några dagar efter mig kom den andra nya volontären Lina Almekvist till barnhemmet. Det var hon och jag som spenderade sommaren på Phyllis. Vi kom väldigt bra överens och delar många fina minnen från tiden på barnhemmet.

Dagarna på barnhemmet bestod av att hjälpa till i köket, rensa majs och bönor osv. När barnen kom hem från skolan så tvättade de sina kläder och då umgicks jag med barnen. Vi höll också biblioteket öppet varje kväll före kvällsmat. Efter kvällsmaten gjorde de äldre barnen sina läxor och jag tog de yngsta barnen till flickornas sovsal för att läsa en bok. Då fick ett av barnen som hedersuppdrag att hålla i ficklampan medan jag läste och någon äldre flicka kom och översatte från engelska till swahili. Det visade sig den sista tiden för mig på barnhemmet att det var bra att läsa för dem på engelska varje kväll för de yngsta barnen började använda sig av lite engelska. Djurnamn mest så det var ju roligt att det visade sig vara nyttigt med kvällssagorna.
Jag och Lina spenderade också varje kväll i sovsalarna och umgicks med barnen. Det var nog väldigt roligt att skoja med barnen, läsa sagor, sjunga och spela kort.

Det tog ca 3 veckor för mig att vänja mig med Kenya och barnhemmet. Att vänja sig vid ugali som var kvällsmaten, att vänja sig vid att hälla regnvatten över sig som dusch, att vänja sig vid att bli väckt av en tupp, ständigt smutsiga fötter av den röda sanden som blev som en skridskobana när det regnade, ja att vänja sig vid allt i Kenya.

Men när jag vant mig, blev Kenya och Phyllis min vardag. Min kära vardag utan stress med sol och värme och den varmaste värmen från det Kenyanska folket. Efter några veckor blev barnhemmet också mitt hem. Barnen och personalen blev min kenyanska familj. Det blev rutin i dagarna och på kvällarna när jag var i sovsalarna, matsalen, biblioteket och med personalen så var det ingen press att jag är volontären som har kommit och hälsat på. Jag var auntie Teresa som bodde två månader tillsammans med alla andra på Phyllis. Allt blev så naturligt.

Vi ordnade också aktiviteter med barnen, poolbesök, picknick, sportdag osv. Vi höll också Torbjörns brödbakning vid liv varje helg vilket är mycket uppskattat av barn och personal att få bröd till frukost på söndagsmorgon.

Nu är jag hemma igen och allt går sakta tillbaka till vardagen här i Finland som består mestadels för mig av arbete. Men det som jag bär med mig är alla de fina minnena från Kenya och minnet av alla fina barn och personalen på Phyllis. Saknaden är otroligt stor. Jag saknar även världens bästa volontärkompis Lina.
Nu skall jag även sprida ordet om organisationen och barnhemmet här hemma. Det som är inbokat nu snarast är en afrikansk afton i Jakobstad där jag har blivit frågad att komma och berätta för studerande främst om min volontärresa till Kenya och visa bilder. De skall också ha afrikansk musik och andra som berättar om finländare i Afrika.

Jag ser det här med att sprida ordet som ett livslångt arbete och inte enbart något jag gör nu i några månader och sedan lägger bakom mig. Jag tänker ta alla tillfällen i akt i framtiden att hjälpa organisationen och barnhemmet. Jag kommer även att besöka min kenyanska familj i framtiden och hålla kontakt med barnen via mail och brev.

Tusen tack igen till organisationen som gjorde denna underbara resa möjlig för mig och till alla barn och personal på Phyllis memorial som förgyllde min sommar med skratt och glädje.

Skrivet av Terése Backlund september 2011, var volontär på Phyllis Memorial Children´s Home sommaren 2011

Julias volontärberättelse

Hej!

Jag hade turen att under sex veckor få lära känna det underbara gänget på Phyllis Memorial. Jag heter Julia och arbetar som undersköterska i Lund. Jag har alltid känt en viss längtan efter Afrika, min familj har under många år bott där och min Pappa arbetade där under en stor del av min uppväxt. Alla de speciella Afrika-prylarna som fyller varenda hylla i föräldrahemmet, alla minnen mina föräldrar berättat om, den här speciella kulturen med de fantastiska människorna som de sa att man måste uppleva själv för att förstå. Jag kände att nu är det min tur. Men jag ville uppleva landet ”inifrån”, lära känna människorna, sederna och kulturen, på riktigt. När jag hörde talas om Phyllis Memorial och Kampi Ya Motos Barn, kändes det helt rätt.

I flera månader förberedde man sig, undrade, planerade och fantiserade om hur det skulle vara när man väl kom på plats. Jag hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig, hur barnen skulle vara och hur de skulle uppfatta mig. Det ända jag hade att gå efter var de tidigare volontärernas berättelser, och de var alla olika. Vissa trivdes som fisken i vattnet medans andra var ganska missnöjda.

För mig var den stora omställningen från Sveriges trygghet till det för mig okända Kenya inte särskilt svår. Det kändes som att så fort jag rullade in genom de röda portarna, så var jag hemma. Jag ville lära mig, jag ville leva och lära. Ta in allting och få en fantastisk upplevelse, och det fick jag. En tjej som hette Beatrice visade mig runt. De flesta av barnen spelade, eller hejade på en av matcherna i den uppskattade fotbollsligan som Oliver & Torbjörn ordnat som påsklovsunderhållning. Jag hade turen att landa på Phyllis mitt i påsklovet. Det gjorde att jag hade möjligheten att få umgås och hitta på mycket mer med barnen samt att jag även fick träffa de Phyllis-barn som annars är på internatskola.

På Phyllis, framförallt under påsklovet hände det något nytt varenda dag. Varje dag någon ny rolig aktivitet med barnen. Jag hade turen att ha sällskap med uncle TB & uncle Oliver, som liksom jag aldrig kan sitta stilla. De två var otroliga idésprutor och aldrig blev det tråkigt.

Det är omöjligt att summera sex veckor av, aktiviteter, utflykter, restaurangbesök, fotbollsmatcher, friidrottstävlingar, brödbak, marmeladkok och sångstunder i en liten text. Min tid på Phyllis var fantastisk, de har lärt mig så otroligt mycket, och jag känner mig så lyckligt lottad över möjligheten att få vara en i den här stora familjen. Jag är supernöjd med min tid på Phyllis, även om den var över på tok för tidigt. Jag känner att jag kunde ge mycket av mig själv, och att jag fick så mycket tillbaka. Jag fick stort förtroende av många av barnen, och oförglömliga upplevelser och vänskap. När barnen berättar att de haft sitt bästa påsklov någonsin, på grund av alla aktiviteter & utflykter värmde det i hjärtat, de är värda allt och ännu mer.

Uncle Sammy sa till mig när jag åkte hem, ”I will miss your singing and your cakes”. Det var inte utan att en tår eller två rullande längs kinderna på mig och barnen när det tillslut var dags att stänga den röda porten bakom mig.

Nu ser jag fram emot att tillsammans med Aktivgruppens eldsjälar få möjligheten att kämpa för vårt härliga Phyllisgäng även här hemifrån.

Tack för möjligheten till detta äventyr.

Skrivet av Julia Larsson, augusti 2011. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home under sex veckor april – maj 2011.

Therese volontärberättelse

Mitt äventyr

Jag är en sådan där person som sitter i soffan och tittar på stora galor på Tv där olika hjälporganisationer samlar in pengar till fattiga barn i många olika länder. Tårarna rinner ner för kinderna och jag har allt för många gånger tänkt att man borde göra någonting mer.

Mitt namn är Therese Bodin och jag arbetar som lärare på Örbyskolan i Stockholm. Jag har alltid varit fascinerad av barn och jag älskar att vara med om att forma, bygga och stötta dem i rätt riktning. Jag har haft fullt upp med att sätta mig in i allt som läraryrket innebär men för ca ett år sedan började jag känna ett sug efter att göra något mer, att resa med ett annat syfte än att sola och bada. Jag ville resa till Afrika (där jag aldrig har varit) och jag ville åka till ett barnhem och leva där och dela deras seder och erfarenheter för en tid.

Jag tänkte snabbt att det vore fel om bara jag fick ta del av detta äventyr och kom på den goda tanken att jag kunde försöka få ihop ett samarbete mellan min skola och barnhemmet. Efter att jag fått klarttecken från rektor att jag fått tjänstledigt planerade jag alla möjliga aktiviteter med mina elever. De har fått dansa afrikansk dans på idrotten, de har fått skriva brev till barnen på Phyllis och Jacinta (som startat barnhemmet) kom till skolan och förtrollade mina elever med bilder och berättelser från Kenya.

Mina elever och jag sålde kalendrar och samlade in över 33000 kr till barnhemmet, det kändes helt fantastiskt. Några goda vänner och föräldrar till elever skänkte även lite mer pengar och när jag väl reste ner hade jag med mig ca 5000 skänkta pengar att göra av med på sådant som behövdes på barnhemmet.

Den 26 februari bar det av till Kenya, jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv och jag ställde mig själv frågan “vad håller jag på med” många gånger. Det var en stor omställning för en “pippinett” tjej från Stockholm, det var svårt att ställa om från “lyx” till dessa enkla förhållanden. Plötsligt så kände man sig så liten. Jag blev visad runt på området av en 16-årig tjej som heter Beatrice. Hon var fantastisk, arbetade hårt med kålhackning och pumpning av vatten mm. Det kändes som om det var ombytta roller, att det var hon som var vuxen och lilla jag som var barn. Som tur är så lär jag mig snabbt och jag har inget emot att jobba hårt. Jag satt och hackade kål i flera timmar på förmiddagarna, trots blåsor i händerna.

Det tog några dagar att sätta sig in i rutinerna på Phyllis men jag förstod snabbt hur välfungerande och organiserat detta barnhem är. Barnen vet precis vad som gäller och stämningen är humoristisk och härlig. Personalen är ett gäng underbara människor som ger större delen av sitt liv till dessa barn. De arbetar hårt för att driva barnhemmet för vad jag kan tänka mig är en liten lön. Det finns en sådan härlig glädje och tacksamhet bland dessa människor att man inte kan låta bli att trivas på Phyllis.

Jag blev väldigt god vän med socialarbetaren Maragia. Han är en av de snällaste människor jag någonsin har träffat. Han fick mig snabbt att känna mig välkommen och vi hade många bra och roliga samtal. Samtalen med barnen om allt ifrån skolan i Sverige, snö, flygplan, religion, kärlek, sex, yrken och världens alla länder samt mycket mer har nog varit bland det roligaste och härligaste som resan hade att erbjuda. Jag är så glad att jag kan hjälpa dem med kunskap om vad som finns utanför “phyllisbubblan” som de lever i. De har inte möjligheterna att ta del av all media som vi tar del av, de har inte möjlighet att röra sig fritt mellan världens alla länder. Inte än i alla fall, men jag vill att de ska veta att vad som finns där ute i världen och vad de förhoppningsvis har att se fram emot.

När jag varit på Phyllis en vecka dök volontärerna Oliver och Torbjörn upp, de är två härliga killar med massor av goda egenskaper. Det var som att taket lyfte några meter när Oliver sjungandes drog fram genom området och spred leenden på allas läppar. Torbjörn bjöd alla hungriga magar på nybakt bröd och vann allas hjärtan med sina varma intelligenta samtal. Det var inga problem att komma överrens med dessa grabbar, det blev mycket skratt och roliga uppbåd. Vi ordnade någon sportaktivitet i stort sätt varje dag och på kvällarna spelade vi spel och hjälpte till med läxor.

Som lärare i Sverige var jag mycket intresserad av hur skolan fungerade och vad eleverna tyckte om att gå i skolan. Jag var fascinerad av hur ambitiösa alla barn är. De går i skolan från kl. 06.00 till 16.30 varje dag samt 07.00 – 13.00 på lördagar. När de kommer hem från skolan fortsätter de med sina läxor. De kämpar otroligt hårt och jag hörde aldrig någon gnälla över någonting. Det var kul att få vara observatör i klassrummet för en gångs skull och jag slogs av att det inte är så stor skillnad mot i Sverige som jag trodde. Den största skillnaden är att de har kristendom som ett kärnämne och att de inte direkt har någon praktisk undervisning. Jag höll en matematiklektion då vi lekte några matematiklekar och det var väldigt uppskattat.

Tillsammans med Torbjörn, Oliver och Maragia ordnade vi och genomförde tre simutflykter till Kabarak Universitet. Det var krångligt att få tillstånd till poolen och vi blev lurade på priset men när vi väl kom dit blev allt väldigt lyckat och jag kände jag ren och skär lycka när jag såg barnen hysteriskt glada, hoppande och skvättande i vattnet.

Min sista dag på Phyllis ordnade vi en jättestor fest. Min mamma, mina bästa kompisar Julia och Emilie och deras mammor Pia och Anne kom ner till barnhemmet och hjälpte till med alla förberedelser. Vi dukade borden med ljus, blommor, läsk och namnlappar. Vi bakade bröd, muffins och poppade popcorn samt lagade en enorm kycklinggryta och kokade ris. När det var dags att gå till bords placerade vi ut alla 115 gäster vid sina platser. Det tog ett bra tag men vi ville att alla skulle få känna sig riktigt speciella. Efter maten, som blev riktigt god, blev det underhållning med härlig sång från många av barnen och även jag, Oliver och Torbjörn bjöd på “skönsång”. Därefter möblerade vi snabbt om i matsalen och öppnade sedan Phyllis tuffaste disco, där det mumsades popcorn och dansades vilt. Den här kvällen kommer jag alltid att minnas som en av de roligaste dagarna i mitt liv. Jag hoppas att barnen och personalen känner lika dant. Morgonen efter festen reste jag ifrån alla goa barn och vuxna på Phyllis, det gjorde ont i hjärtat och jag ville stanna längre.

Jag vill tipsa andra volontärer som ska åka ner till Phyllis att samla in pengar genom att ordna en fest eller hålla ett loppis. Ta med er pengarna ner och spendera dem på roliga aktiviteter så som simning, fester, utflykter, och god mat. En liten summa pengar räcker långt i Kenya och kan användas till mycket roligt.

Jag är så stolt över mig själv, det låter säkert skrytsamt, men jag är så glad att jag vågade resa själv och att jag fick vara med om att genomföra alla roliga aktiviteter vi gjorde med barnen. Det har varit äventyr varje dag, en mer spännande, känsloladdad och lärorik resa kommer jag nog aldrig uppleva igen. Jag hoppas att jag har varit med och bidragit till en härlig stämning och gett barnen lite mer kunskap om alla möjliga saker och ting. Det känns så roligt att jag har lyckats knutit samman mina elever med barnen på barnhemmet, de sitter nu i skolan och skriver brev till sina nya brevvänner på Phyllis.

Jag är inte längre en tjej som sitter och tänker att jag borde göra något mer, jag gör något mer och det känns fantastiskt. Jag kommer fortsätta att arbeta för att barnen på Phyllis ska ha det bra och jag hoppas att jag kommer få chansen att åka dit igen.

Skrivet av Therese Bodin, maj 2011. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home under fem veckor februari – april 2011.

Sofias volontärberättelse

Med perspektiv på saker och ting, såhär sju månader efter hemkomsten, finns de det otroligt mycket jag ångrar. Jag ångrar att jag inte stannade upp oftare och lät mig själv känna vilket fantastiskt äventyr jag befann mig mitt i. Jag ångrar att jag inte kunde ge mer av mig till barnen. Jag ångrar att jag lät mina egoistiska känslor styra allt för ofta. Jag ångrar att jag inte umgicks mer med Simon Maina och hans fantastiska leende. Jag ångrar att jag inte svarade på Shaez och Wendos mail (Älskar och tänker på våra grannar ofta). Jag ångrar nog främst att jag inte var tillräckligt förberedd. Jag är en mästarinna på att ta allt med en klackspark. “Det löser sig” är ett ständigt återkommande mantra i mitt liv. Men ibland krävs det mer än tro på att det ska gå vägen. Ibland måste man ta saker i egna händer.

Jag uppmanar alla som har för avsikt att åka iväg på en volontärresa att verkligen känna efter. Är jag redo för vad som komma skall? Är jag redo att lämna mitt ego åt sidan och bara finnas där för andra? Med handen på hjärtat vet jag inte om jag lyckades. Min önskan är att barnen på Phyllis Memorial minns mig med glädje. Att dom berättar historier om mig och fnissar åt allt tokigt vi sysslade med. Men jag vet faktiskt inte ens om barnen kommer ihåg Sofia Malm. Många gånger har jag försökt sätta mig ned och skriva ett brev till barnhemmet. Men allt som oftast finner jag mig själv stirrandes ned på ett vitt, blankt pappersark. För alla ord känns så otroligt små och fjuttiga.

Att komma från ett liv i Sverige med alla bekvämligheter man kan tänka sig, till att plötsligt befinna sig i en liten by utan varken el eller vatten är enorm omställning. Allt man är van vid och känner sig trygg med slits plötsligt ur ens händer. Det är som att kliva ur sin egen värld och rakt in i någon annans. Det är fruktanvärt läskigt och kittlande på samma gång. Jag var inte förberedd. Jag var fruktansvärt otillräcklig i den här världen. Det är sanningen och sanningen gör ont. För visst gör det ont varje gång jag tänker på hur jag önskar DET skulle varit och hur jag önskar JAG skulle ha varit. Visst, jag arbetade och lekte. Jag borstade tänder och kramades. Jag skämtade, torkade tårar och gav presenter. Men jag gjorde allt detta på autopilot. För någonstans på resan kopplade jag bort mina känslor. Jag vet inte om det var Malariatabletterna som hade ett finger i spelet eller om det faktiskt är så jag fungerar. Men jag började känna en enorm bitterhet mot hela altet. Ville ruska om befolkningen och skrika “gör något åt era problem själva!!”. Ville inte längre hjälpa när personalen inte tycktes uppskatta mina ansträngningar. Men kanske hade dom redan gjort precis som jag. Stängt av och kopplat på autopiloten. Det är sådant man tänker på i retroperspektiv. När man fått tid mellan då och nu. När man, otaliga nätter, legat sömnlös i sin bekväma säng och bara tänkt.

Det finns mycket med Kenya jag saknar. Jag saknar att vakna upp bredvid Emma och bara vara. Att inte känna den svenska vardagsstressen. Att gå upp sex på morgonen och se solen stiga upp i takt med befolkningen. Stjärnklara himlar som inte går att jämföra med de här hemma. Lukten av hundratals små brinnande eldstäder. De skumpiga mataturesorna med Kenyas gröna landskap svichandes förbi utanför fönstret. Lilla Ruths busiga leende och johnnies ständiga rop och låtsastårar efter uppmärksamhet. Att kunna gå ut och plocka sina egna apelsiner. Lyssna på den batteridrivna radion och hacka skumawiki med solen brännandes i nacken. Promenaderna till Kampi Ya Moto. Våra älskade vakthundar med Bofi i spetsen. Joshua och hans välsignelser. Grabbarna vid Matatuhållplatsen som alltid behandlade oss som drottningar. Skratten och humorn hos dom som, vid första anblicken, inte tyckes ha särskilt mycket att glädja sig åt. Masai Mara. Djur som majestätiskt rörde sig över savannen. Bergen, skogarna och de otaliga getter som sprang på vägarna. Pole pole; långsamt långsamt. Kenyatempo. Ingen stress. Det finns så mycket nu när jag tar mig tid att skriva ned det.

Om jag bara fokuserat mer på allt de positiva kanske det negativa inte hade kännts lika jobbigt. Det är som det där ordspråket; “Den som glädjs åt småsaker har mycket att vara glad över”. Så mitt främsta tips till dig som vill åka till Kenya är att vara förberedd. Du kommer vara smutsig. Du kommer bli förbannad och vilja ge upp. Du kommer gråta och ha hemlängtan. Du kommer bli fullständigt galen på att inget fungerar som det ska. Men vet du vad som komma skall så blir det åtminstone ingen chock. Då kan du fokusera på allt det där andra, allt det som är helt fantastiskt!

Jag vet inte om jag någonsin kommer återse Kenya eller Afrika. Vi kanske är klara med varandra trots allt. Men man ska aldrig säga aldrig. Men om vi ses igen så lovar jag att ge ävenyret en betydligt bättre chans.

Skrivet av Sofia Malm, september 2010. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home januari-februari 2010

Carins volontärberättelse

När jag i februari 2010 hittade Kampi Ya Motos hemsida, hade jag velat åka utomlands, göra något roligt och bra för mig själv och andra under nästan ett års tid. Spänningen steg allt eftersom tiden för avresan kom närmare. Det jag kände att jag ville ha ut av resan var som sagt att göra något för mig själv och även att finnas till för andra. Jag fick höra att det är viktigt att jag gör det för min egen skull och det förstår jag. Människorna på Phyllis klarar sig utan mig, men jag berikar deras liv både med min insats att umgås med barnen och ge av mig själv men även genom att jag skär grönsaker!

Innan jag åkte var jag med och ordnade en loppis på Drottningtorget i Malmö för att få in pengar till barnhemmet. Det kändes bra att göra något praktiskt som gör att de kan ha det fortsatt bra. Jag var även med på ett par aktivmöten i Malmö och diskuterade vad vi mer kan göra och hjälpte till när Olof ordnade en fantastisk golftävling där vi drog in massor av pengar!

Den 1 september 2010 bar det av med Jessica som kände likadant som mig. Wow! Vilken resa vi gett oss ut på! Vi förstod inte att det var sant förrän vi var på plats. Vi blev varmt mottagna och det var nästan ett enda långt, varmt mottagande under hela min vistelse i 3,5 månad. På ett sätt kände jag mig som en i gänget, men självklart var jag utanför eftersom jag var gäst – och det var okej. Jag pratade mer med vissa barn och vissa i personalen och ibland känner jag att jag skulle vilja ha pratat mer med fler, men så är det.
Att få vara i ett land, på en kontinent man aldrig varit på och lära känna människor man inte vetat fanns är mycket berikande. Min syn på afrikaner, deras leverne, naturen där och samhällssystemet har förändrats. Det kommer jag att ha med mig till nästa gång jag åker dit. Kanske ändras det igen… Flera gånger när jag var där kände jag mig lyckligt lottad. Jag smalt in i mina tankar att människorna på barnhemmet och andra runt omkring tog emot mig som de gjorde, att de svarade på alla mina frågor, att de frågade mig alla sina frågor, att de öppnade sig för mig. Jag är en öppen person och svarade ärligt på allt de frågade och det tror jag är viktigt.

Jag var, och är, mycket glad att jag var där och bara var. Förra terminen var tuff för mig och tiden i Kenya med barnen och de vuxna fick mig att gå ner i varv och bara vara. Det betydde mycket för mig och jag tar nu med mig det i mitt arbete och såklart på fritiden. Visst var det inte alltid så himla bra som t ex när jag var sjuk, men det går över.
Jag kan varmt rekommendera att åka som volontär till Phyllis. Det krävs mod, energi, tid och kärlek. Resan försvinner inte för att du kommit tillbaka hem, var det nu är. Människorna, naturen, kulturen och landet kommer alltid att finnas kvar hos dig. Det är också viktigt att det får finnas kvar. Du kan ”utnyttja” dina minnen och erfarenheter i resten av livet. En sak är att fortsätta arbeta för att människorna på Phyllis ska må bra, genom att samla in pengar på olika sätt. Jag kommer att hålla föreläsning på mitt förra arbete, bjuda in elever, föräldrar och personal och berätta om min vistelse. Vi ska ha en loppis till och jag säljer kalendrar. Jag är också aktiv i aktivgruppen och hjälper till att ta hand om blivande volontärer. Det finns mycket att göra! Självklart ska du ha kvar dina minnen och erfarenheter för dig själv, det är det allra viktigaste. Du gör vad du vill med dem men vårda dem väl.

Jag har kontakt med några i personalen och i lärarlaget och även ett par barn som var internatelever via mail och mobil. Nästa volontär som åker ner kommer att ha med sig en bunt brev från mig till en del av barnen. Det är svårt att skriva till alla så det blir att vissa får och vissa får inte. Det är något som jag får acceptera, det går inte att hålla kontakten med alla. Jag är en person som vill rädda hela världen, men har förstått att det inte är möjligt. Jag ger av mig själv till så många jag har möjlighet till. Det är jag nöjd med.

Carin Stern, lärare och människa

Joakim

Joakim Österberg här. Jag fick privilegiet att bo på Phyllis 10 juni – 31 augusti. Det är meningen att jag kortfattat ska berätta för dig hur jag hade det. Det är som att resa jorden runt och sen tvingas berätta allt på fem minuter. Det är så mycket. Så många. Minnen, intryck, upplevelser. Barn.

Det är nu cirka tre månader sedan jag vinkade farväl till de förtrollande personligheterna på Phyllis. Det var en berg- och dalbana. Det gjorde ont ibland. Det var ljuvligt ibland. Det blir så när man under tre månader dagligen lever under skinnet på ett stort gäng kenyanska barn som har ett enda förhållningssätt till sina egna känslor.

Ärlighet.

Ville inte Stephen Maina prata med mig, då pratade han inte med mig. Tyckte Joseph Barasa att något jag sa var roligt så skrattade han. Störde sig Samantha på mig, då ignorerade hon mig. Tre månader på Phyllis fick mig att tänka, fundera, reflektera.

Vad handlar allt om egentligen? Vad är viktigt? En sak är klar för mig. Att leva i nuet är viktigt för att ens komma nära det där vi vill kalla lycka. Att fånga de små ögonblicken. Att njuta.

Men än viktigare är våra minnen. Det är de som definierar oss. Det är de som får oss att titta tillbaka och le. För vi människor har ju den fantastiska förmågan att successivt slipa bort de mindre bra delarna i våra minnen. Så för varje dag som går så lyser Phyllis starkare. För varje dag som går så blir de förtrollande personligheterna än mer glimrande. Än mer inspirerande. För varje sekund jag tänker på min tid på Phyllis, ju gladare blir jag.

Det finns mycket att förbättra på Phyllis. Barnen är barn och barn är inte alltid förtrollande. Ibland är de ett rent helvete.
Det är sanningen. Men om man helt och hållet låter hjärtat bestämma och helt vågar acceptera att alla människor på vår förtrollande jord är olika så är Phyllis ett sådant där ställe som vi som har fått äran att bo där inte kan annat än vara förbannat tacksamma för.

Vi lever i en komplicerad värld. Mycket konstiga grejer händer hela tiden. För oss personligen, för oss tillsammans. För en svensk kille som mig själv så var Phyllis en oas. En plats helt isolerad från det som vi i västvärlden kallar ”samhälle”.
På gott och ont. Man måste dricka vatten för att överleva. Man måste äta mat för att överleva. Man måste ha kärlek för att överleva. Eller?

Vad definierar oss som människor? Vad behöver vi egentligen och varför? Folks reaktioner och frågor till mig om Phyllis har varit så otroligt olika. Beroende på bakgrund, inställning och livssituation så tänker folk så oerhört olika om vad tre månader på ett barnhem i Kenya faktiskt är. Jag har sagt det många gånger förr och jag säger det gärna igen:

Jag tycker inte synd om mina vänner på Phyllis. Eller visst, trillar lilla Johnny och skadar armbågen, då tycker jag synd om honom. Och självklart så är hela mitt hjärta fyllt med förståelse och kärlek inför de i många fall tragiska bakgrunder som många av barnen har. Men tycker jag synd om dem för hur de lever nu?
Absolut inte.

Jag har massor med tro och hopp för de förtrollande personligheternas framtid. Det kommer att gå bra för dem. Det tror jag stenhårt på. De har 8 superhjältar som varje dag stöttar dem. De har lärare. Men viktigast av allt har de någonting som långtifrån alla på denna jord har. De har varandra.

Jag är så fantastiskt tacksam över att jag fick möjligheten att under en kort period få leva, andas och äta ugali med alla dessa underbara människor och hoppas innerligt att vartenda svennebanan som åker ner till Phyllis ger sitt hjärta och själ till dem, det är så sinnessjukt värt det.

Superkids, I’m coming back.
I promise.

Skrivet av Joakim Österberg, november 2010. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home sommaren 2010.

Jessica

Mitt namn är Jessica Lantz och jag har precis kommit hem efter att ha varit volontär på Phyllis Memorial i knappt två månader (september – oktober 2010). Jag var där samtidigt som Carin, en volontär som arbetar som lärare i Sverige. Hon ska vara på Phyllis Memorial i tre och en halv månad. Det har varit två händelserika månader som stundtals varit jobbiga, men i andra sekunden hur underbara som helst. Jag har träffat många fantastiska människor, såväl barn som vuxna. När jag anlände fick jag ett gästvänligt bemötande och blev varmt välkomnad. Första kvällen sjöng och dansade barnen för mig i olika formationer och två av barnen höll vars ett tal och hälsade mig välkommen.

Mitt intryck är att barnen verkar vara glada. Vissa av barnen har varit med om hemska saker i sitt förflutna och det imponerar på mig att de finner sig i situationen och går vidare framåt mot sina drömmar. För drömmar har barnen, de vill bli läkare, kirurg, pilot, sjuksköterska, lärare m.m. Jag hoppas att deras drömmar kommer blir verklighet en dag. Detta gör att jag känner att jag vill och kommer fortsätta arbeta med organisationen i Sverige nu när jag har kommit hem. Det är viktigt att det kommer in pengar till barnhemmet så att barnens drömmar kan bli verklighet. Jag frågade några av barnen vad de tyckte var bäst med Phyllis Memorial, som svar fick jag ”to play with the kids” och ”the other children”. Ja, på Phyllis är alla som en stor familj! Personalen på Phyllis Memorial är helt fantastiska, enligt min åsikt. De gör ett jättebra jobb. De arbetar 24 timmar om dygnet och klagar inte, utan jobbar på och skojar och skrattar och har roligt samtidigt!

Ett av mina projekt på Phyllis Memorial var att hålla i friidrottsträning för barnen i skolan. Jag har själv tränat friidrott när jag var yngre och varit tränare hemma i Sverige. Jag tog med mig en kula ner eftersom jag antog att det inte skulle finnas redskap på plats. Jag tränade alla klasserna i kula och det var jätteroligt. Barnen lärde sig snabbt och de flesta av dem tyckte det var kul. Jag fick kommentarer som ”nu kan jag vara med och tävla i kula på nästa friidrottstävling för nu vet jag hur man gör” och en av lärarna sa ”vi uppskattar verkligen vad du gör”. Jag var lite nervös innan jag började med friidrottsträningen för det var svårt att veta om det skulle bli lyckat eller inte. Därför var det roligt att få de positiva kommentarerna!

Förutom att hålla friidrottsträning hjälpte jag till en hel del i köket under tiden barnen var i skolan. Maurice, kocken, lagar ensam mat till alla barnen vilket är ett hästjobb. Mellan 9-13.30 hjälpte jag honom i köket med att skära kål, gräslök, tomat, sukumawiki och att servera. På eftermiddagen hade jag friidrottsträning. För mig kändes det bra och skönt att komma in i en vardag, att jag hade några uppgifter att göra varje dag. På helgerna när barnen var lediga från skolan fanns det tid till andra aktiviteter. Då gick jag med barnen till byn Kampi Ya Moto, gick på promenad, spelade fotboll, hoppade hopprep, gjorde halsband och armband av pärlor, hjälpte barnen att laga sina kläder och bara umgicks och pratade med barnen m.m. Sista lördagen ordnade vi (jag, Carin, Elna och Caroline) ett disco för barnen och det var verkligen en succé! Det var sorgligt att lämna Phyllis Memorial och det är baksidan med att åka som volontär, att säga hejdå till barn och personal. Man har börjat bygga upp fina relationer med barnen och personalen och sen är det dags att åka hem. Jag hoppas att jag får möjligheten att en dag komma och hälsa på!

Skrivet av Jessica Lantz, november 2010. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home två månader under hösten 2010.

Märta

Under våren åkte jag för första gången till den stora kontinenten Afrika och jobbade som volontär på ett barnhem mitt ute på den kenyanska landsbygden; det underbara Phyllis. När jag nu några månader senare sitter hemma i Sverige och skriver en volontärberättelse kommer många härliga minnen över mig. Jag kan se barnens leenden, höra deras skratt och känna den glädje som fanns där, men också den frustration som infann sig när den yngsta flickan en kväll gråter och det inte finns någon mamma eller pappa i närheten som kan trösta.

På Phyllis är alla som en enda stor familj. De äldre barnen hjälper de yngre med det som behövs, såsom tvättning och tandborstning. Även jag som volontär känner mig som en i den stora familjen. Under dagarna när barnen är i skolan hjälper jag mest till i köket; grönsaker ska hackas, ris ska rensas och lunch ska serveras. Ibland är jag också med i skolan, både hos det stora och små. På eftermiddagarna och på helgerna gör jag och barnen saker tillsammans, det är de bästa stunderna. Vi målar, hoppar rep, spelar fotboll, spelar spel och leker. Att ta fram vattenfärg är något som uppskattas av de flesta. Många av barnen anstränger sig och målar jättefina motiv med mycket fantasi. Efter några veckor har vi lyckats få väggarna i matsalen fyllda av barnens fina teckningar.

Många olika känslor och tankar väcktes under mina åtta veckor på barnhemmet. Det var så otroligt mycket glädje som delades mellan barnen, personalen och oss volontärer. Som när vi hade talangjakt och alla som ville fick uppträda eller när vi tog upp kameran för att ta kort och alla skulle göra roliga poser och sen titta på bilden direkt. Men däremellan kom också de jobbiga historierna fram om hur och varför barnen hade kommit till barnhemmet och hur fattiga de som i bodde runtomkring egentligen var. Att få höra på barnens drömmar och tankar om framtiden var underbart och gav hopp, men när jag senare tänkte på hur stora chanser de egentligen har att förverkliga sina drömmar kände jag mig ibland mindre positiv.

Men i ett större perspektiv så har de barnen jag fick glädjen att lära känna det relativt bra jämfört med många andra barn i världen. De har mat, kläder, en säng att sova i, utbildning och en stor familj att vara hos. De blir omhändertagna men lär sig samtidigt att hjälpa till med vardagliga sysslor och förbereds inför det vuxna livet. Dessutom har de förmånen att ha svenska volontärer hos sig året om som inte bara lär dem många nyttiga och roliga saker utan också ger dem en uppmärksamhet och kärlek som är helt villkorslös.

Skrivet av Märta, oktober 2010. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home två månader under våren 2010.

Unn

Jag heter Unn Rudolfsson och var på Phyllis Memorial i två månader under hösten 2009. Det är väldigt svårt att hitta ord och veta var jag ska börja för att beskriva min tid i Kenya. Men det var två fantastiska månader.

Jag åkte dit själv, lämnade den svenska kylan för ett land som kändes väldigt långt borta och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Massvis med frågor snurrade i huvudet De främsta: Kommer jag att trivas? Kommer barnen att tycka om mig?

Men det tog inte lång tid innan jag släppte de tankarna. Det tog inte lång tid innan jag stormtrivdes!

När jag kom till gården var jag väldigt nervös. Men det släppte fort. Jag möttes av stora nyfikna ögon. En del var modiga nog att komma fram och hälsa, andra stod bredvid och iakttog.

Det tog ett tag att komma in i den nya vardagen, så mycket nytt att ta in hela tiden. Speciellt de första dagarna kände man sig lite förvirrad. Men jag kände mig otroligt välkommen och omhändertagen, av de tre volontärerna som fanns på plats och av all den fina personalen. Och självklart av alla barnen. Otroligt underbara fina ungar!

Under mina två månader så lyckades jag skapa mig en helt ny vardag. Jag hjälpte till i köket, rensade ris, satt med lite på lektioner och framförallt spenderade så mycket tid som möjligt med barnen.

De spelade fotboll, slogs om pärlor, poserade framför min kamera, försökte lära oss volontärer swahili, och bara sitta och snacka. Jag har så många minnen från fina tillfällen med barnen, så det är väldigt svårt att välja en favorit. Ett som jag alltid blir glad av att tänka på, är när Sandra, den andra volontären, fick alla småungar att sitta på rad och gunga och skriksjunga ”hakuna matata” som små galningar. Vi garvade mycket! Och inte bara då såklart. Det var mycket skratt, kramar, spring, skrik och fina samtal. Jag blir alldeles varm och glad över att tänka på allt detta.

Det jag förundrades över och kände var en stor skillnad från oss i Sverige, var att människorna, stora som små, var så otrolig glada! Inte för att man inte är glad i Sverige, men det här var en helt annan sorts glädje. Det är ett land med så mycket fattigdom och där de flesta har varit med om tunga upplevelser. Och ändå är de så glada och tacksamma. Jag såg inget spår av någon bitterhet eller självömkan eller bara vanlig surighet som man kan se hos de flesta människor som ändå har så mycket mer. Jag blev verkligen imponerad av detta.

Tiden går fort på Phyllis, och den gick bara fortare och fortare för var dag. Det kändes väldigt konstigt att åka därifrån, att lämna alla fina ungar. Det blev som att avbryta massa värdefulla relationer som man höll på att utveckla. Som var så nya och som jag bara ville fortsätta bygga på. Det kändes helknäppt! Men jag utgår från att jag ska åka tillbaka när tillfälle kommer, så det gjorde avskedet lite lättare. Det var inte ett ”hej då”, utan ett ”hej då, ses igen!”.

Jag är väldigt tacksam över att jag fick den här möjligheten. Jag upplevde nya saker varje dag, fick inblick i ett helt annorlunda liv, skaffade mig ett fadderbarn som jag är väldigt glad över och utvecklades otroligt mycket som person. Man får definitivt nya perspektiv på saker och växer som människa. Så jag vill uppmuntra alla till att göra något liknande.

Jag saknar Kenya, Phyllis och alla barnen väldigt mycket. Det går inte en dag utan att jag tänker på dem, med värme och glädje. Jag ser fram emot ett återseende, förhoppningsvis inte alltför långt fram i tiden.

Skrivet av Unn Rudofsson, januari 2010. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home två månader under hösten 2009.

Sandra

Att vara volontär i Afrika har alltid varit min dröm, så länge jag kan minnas. Efter att ha sökt länge och utan bra resultat efter någon organisation kom jag av en slump i kontakt med Phyllis. Den 31 augusti var jag på väg till Kenya, och där spenderade jag nästan 4 månader. På flygplanet ner var jag otroligt nervös men ändå förväntansfull. Äntligen var jag på väg och efter att ha pratat med gamla volontärer hade jag förstått att detta var en fantastisk plats! Väl på barnhemmet kunde jag snabbt intyga att alla volontärer haft rätt. Detta var inte bara som jag kunnat drömma och tänka om, detta var något mer. Att vara här tillsammans med alla barn och personal var helt underbart, det går knappt att beskriva i ord.
I början var barnen lite blyga, men ganska snabbt vågade dem ta sig fram, prata, spela spel och fråga om Sverige. Även personalen är väldigt vänliga och hjälper till om man har några frågor, vilket barnen också gärna gör.
Jag var rätt mycket i förskolan och i skolan på förmiddagarna och efter ett tag såg jag att där var en pojke som hade svårt att hänga med i klassen. Efter att ha pratat med rektorn, kom vi fram till att jag skulle ha honom i 2 timmar. Jag hjälpte mest honom med matematiken, ta honom till en lugnare miljö, där han fick tid på sig, det resulterade i att han kom i fatt lite i alla fall. Jag hjälpte även till i köket, tillsammans med Morris mellan 10 och 14. Då hjälpte jag honom med att servera muggarna, tallrikarna, skedarna, laga riset, skära grönsakerna och hälla upp maten där det skulle serveras.
Leka med dem minsta barnen var min eftermiddagssysselsättning, när dem andra barnen var i skolan och fram tills det var dags för fotbollen. Jag insåg ganska fort att barnen älskade att spela fotboll. Eftersom jag är tränare i friidrott här hemma och varit det i mer än 5 år, så insåg jag att jag kunde starta en fotbollsskola. Jag berättade min idé för barnen och vi bestämde att flickorna skulle ha sina dagar och pojkarna sina.
Ibland är det rätt svårt att se vad man själv gör och om det är uppskattat. Men från att det kom mellan 7 och 10 tjejer, till att i slutet så var dem nästan 20 tjejer. Då förstår man att dem kanske tyckte det var lite roligt i alla fall = )
Jag är så otroligt tacksam över att fått möjligheten att åka dit, vara där under en så pass lång tid. Genom att jag var där så pass länge, hann jag vara med om en del saker, som att barnen har lov, tillbaka i skolan, slut prov, den stora dagen 12/12, när Jacinta och hennes vän Maggie kom. Jag tog också beslutet om att vara fadder till Beatrice Njoki och det känns otroligt bra. Men att lämna Phyllis var otroligt svårt och dem alla kommer ha en speciell plats i mitt hjärta!

Skrivet av Sandra Petersson, januari 2010. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home september till december 2009.

Madeleine

Jag var på barnhemmet i tre veckor under augusti 2009 och hade minst sagt en fantastisk tid. Det har varit en stor barndomsdröm för mig att få volontärarbeta, så när jag satt på flyget ner mot Nairobi var jag både nervös och otroligt exalterad för allt jag skulle få se och uppleva under denna tid. Och hur det nu är möjligt, så blev det betydligt mer än vad jag någonsin kunnat föreställa mig!
På dagarna hjälpte jag till mycket i köket med att rensa ris och bönor, skala potatis och servera mat. Barnen var ju lediga från skolan så det var sällan man jobbade utan en stor grupp nyfikna och glada barn bredvid sig. Jag var också med en del i skolan, fick ta del av undervisningen och faktiskt undervisa en hel del själv. Men såklart fanns det även tid för lekar! Jag hade tagit med lite fotbollar och västar från Sverige, så en eftermiddag samlade jag ihop alla barnen för att spela fotboll. En match mellan de yngre och en match mellan de lite äldre barnen. Gjorde “misstaget” att lämna min kamera till den lilla skara som var hejarklack, vilket en liten stund senare resulterade i att hejarklacken nu var betydligt mer populär än fotbollsmatchen (iallafall för de små).
En annan fotbollsmatch spelades när vi på Phyllis fick besök från en annan skola/kyrka. Hela dagen hade tillägnats åt musik och dans, och avslutades med en match mellan de två skolorna. Lika efter matchens slut, vilket ledde till straffar. Nervöst! Kändes då extra skönt att man som svensk tjej kunde gå in och avgöra matchen och skapa tjut, jubel och stora gruppkramar bland alla Phyllisbarnen.
Jag spenderade även mycket tid utanför barnhemmet. Besökte Bethesda, ett rehabiliteringshem och skola för gatupojkar i utkanten av Nakuru, åkte på safari tillsammans med Sarah (personalen) och en av flickorna. Fick även möjligheten att följa med Richard, en av de äldsta killarna på barnhemmet, till hans mamma och tre yngre brödrar. De bodde i ett litet skjul två timmar utanför stan, och tillsammans lagade vi chapati, get-/ärtgryta och försökte kommunicera så gott det gick. Fantastiskt roligt och fascinerande att få se delar av det “riktiga” Kenya på detta sätt!
I slutet av min vistelse följde jag med socialarbetaren Maragia och 16 stycken av de äldre barnen från Phyllis till ett camp för att där tävla mot andra kyrkor i poesi, drama och musik. Det blev som en riktig nostalgitur till min egen barndom och alla klassresor man gjort! 500 barn skulle huseras och få mat under dessa 3 dagar, och ni kan ju föreställa er vilka fnittermaraton det blev när 30 flickor i varje sovsal skulle försöka sova… Men kl 05.00 blev vi väckta varje morgon, då var det dax för morgonbön och sedan (håll i hatten) MORGONGYMNASTIK. Trodde först Maragia skämtade när han berättade om det, men han var tydligen ärlig! Så det var bara att sätta på sig det varmaste man hade, ut i mörkret och jogga, hoppa och skutta samtidigt som man såg solen gå upp ovanför bergen och staden. En utsikt, en situation och en erfarenhet som man inte glömmer i första taget, och ett perfekt avslut på en helt underbar vistelse i Kenya!!

Skrivet av Madeleine Kronblad, september 2009. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home i augusti 2009.

Annie och Martin

Vi var volontärer på Phyllis Memorial Childrens Home i fyra veckor under sommaren 2006. Nedan följer ett utdrag ur den resedagbok vi skrev under vår tid vid barnhemmet:

Dags för en ny rapport från Kenya. I söndags anlände vi till Phyllis Memorial Childrens Home och fick ett kungligt mottagande (nästan) av barnen som sjöng en välkomstsång på engelska […] Vi har funnit oss tillrätta i ett eget rum bredvid barnens sovsalar. Vi är välkomnade som gäster vilket innebär att det är upp till oss själva hur mycket vi vill hjälpa till.  Vi har sökt oss till barnhemmets skola och fått hålla i två till tre lektioner per dag i engelska, matte, idrott och creative art. Lärarna är ganska flexibla och både de och barnen verkar uppskatta våra lektioner som en omväxling. Samtidigtär det förstås en balansgång – vi försöker undvika att ta onödigt mycket plats och att påverka den normala undervisningen som utförs av lärarna så lite som möjligt. Trots allt har yatzy som undervisningsform i matematik sina begränsningar[…].Med tanke på vår ringa erfarenhet av undervisning tycker vi dock att det har gått bra. Svenska lekar på idrotten har visat sig vara en höjdare. Det är fantastiskt att spela fotboll med tjugo afrikanska barn i tioårsåldern med den afrikanska slätten i bakgrunden. Inga regler tillämpas utan det enda som gäller är att pricka in bollen mellan två skor som utgör mål.

Efter bara en vecka på barnhemmet börjar vi redan få vara rutiner. En vanlig dag ser ut som följande:

6 30: Uppstigning, rulla upp myggnätet och gå på morgonpromenad. Hälsa “karibu” på grannarna.

7 30: frukost, te en avokado-macka och lite mango

8 20: första lektion..t.ex matte med yatzy eller engelska

11.00: te-paus, pratar med lärarna. Ofta diskuterar vi ämnen som svenska skolor, korruption, eller jämställdhet (Våra åsikter går dock ofta isär gällande huruvida det är onaturligt för man att diska och om män bör ha fler än en fru)

11 30: sportlektion, leka pepparkaksgubbor eller små grodorna (redan en klassiker bland barnen)

13.00 Lunch…varje dag ris med bönor och majs..då menar vi VARJE DAG

14.00 eftermiddagslektion

17.00 hjälpa till med barnens arbete: rensa majskorn, vattna plantagen eller valla fåren.

18 30. solen går ner och det blir snabbt mörkt

19.00 sagostund, vi läser böcker för barnen eller hjälper till med läxor i skenet av en fotogenlampa

20.00 middag, ugali med grönsaker (ugali klibbig grynig sorts majsröra). Samma middag varje dag förutom fredag då godheter som fårtarmar står på bordet

21.00 sovdags, vi kryper in under vårt myggnät

Ok så ser vara dagar ut, förutom på helgerna då vi åker in till Nakuru. Nästa helg ska vi på safari och på en förlovningsfest för en av lärarna. Vi ska försöka lägga upp bilder imorgon. Vi kommer att ha ett par bra veckor här.”

Det blev verkligen några bra och lärorika veckor på barnhemmet. Vi lärde oss inte bara mycket om vardagslivet på den kenyanska landsbygden utan fick även nya perspektiv på vår egna vardag hemma i Sverige. Vi hoppas också att åtminstone några av de barn som finns kvar på barnhemmet bär med sig positiva minnen av oss. Idag är det fantastiskt roligt att observera hur barnhemmet och dess verksamhet har vuxit sedan vi lämnade det sommaren 2006. När vi kom till barnhemmet stod arbetet med en enkel utvidgning av barnhemmets skola tillfälligt stilla av finansiella skäl. Idag finns planer på vatten, elektricitet och ett bibliotek! Det i sig är ett bevis på att de medel våra familjer, släktingar och vänner har bidragit med har används på ett ansvarsfullt och klokt sätt.

Skrivet av Martin Ingvarsson och Annie Sturesson, juni 2009. Var volontärer på Phyllis Memorial Childrens Home fyra veckor under sommaren 2006.

Lotta

Jag har varit på barnhemmet två gånger nu. Första gången var i januari 2008, precis efter presidentvalet som vållade så stor förödelse i Kenya. Jag måste nog säga att det var både den bästa tiden i mitt liv och samtidigt den värsta. Det var helt fantastiskt att träffa alla barnen och få känna att jag verkligen gjorde nytta där jag var. Men samtidigt var det fruktansvärt att komma allt så nära, det som man annars bara läser om i tidningarna eller ser på nyheterna. Att se hur barn far illa, att se hela familjer sitta vid vägkanten med allt de äger och inte ha någonstans att ta vägen. Sådant är svårt att glömma.

Min andra resa till Kenya och barnhemmet var över jul och nyår 08/09. Det kändes helt underbart att få komma tillbaka och se att allt var tillbaka till det normala igen.

Jag minns första dagen när jag kom från flygplatsen och bilen rullade in på barnhemmets område. Barnen stod nyfikna bredvid bilen och försökte se vem som fanns i. Plötsligt hörde jag att några av barnen började skrika; Auntie Lotta, auntie Lotta!!!

Vilken underbar känsla att kliva ut ur bilen och mötas av en massa barn som kastar sig runt min hals! Då kändes det som att komma hem…

Skrivet av Charlotta Nyman, mars 2009. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home åtta veckor under december 2008 och januari 2009.

Johanna

Min tid som volontär på Phyllis Memorial Children’s Home

Jag har länge haft en dröm om att åka som volontär. Nu har den drömmen blivit verklighet! Den 10e december anlände jag till Nairobi tillsammans med Sabine och två andra volontärer. Jag glömmer aldrig hur fint vi blev emottagna av alla barn och vuxna. De fick mig att känna mig väldigt välkommen. Jag tillbringade två månader på Phyllis Memorial Children’s Home och under den tiden var vi många volontärer som kom och gick. Det är intressant och lärorikt att vara volontär, men aven påfrestande och krävande. Det jag fann svårt var att veta vad som förväntas av mig som volontär. Det är fint om man är initiativrik och driver igenom sina idéer, men jag tycker att det är viktigt att även komma ihåg betydelsen av att bara finnas till hands för barnen. För ett barn kan en volontär spela en oerhört stor roll och då ar det den viktigaste insatsen av dem alla. Under min tid som volontär har jag fått en inblick i vad det innebär att driva ett barnhem. Jag har fått möjlighet att vara delaktig i barnens och personalens vardag på barnhemmet, samt fått en inblick i den afrikanska kulturen. Min tid på barnhemmet kommer jag att bära med mig som en oerhört fin upplevelse och jag lär aldrig glömma alla dessa underbara barn.

Om du har planer och funderingar på att åka som volontär, sa ska du inte tveka. Att åka som volontär ar oerhört berikande och ger dig många nya fina upplevelser.

Skrivet av Johanna Backman, mars 2009. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home två månader, från december 2008 till januari 2009.

Cecilia

Jul och nyårsfirande på Barnhemmet!

Jag fick det fantastiska tillfället att fira både jul och nyår på barnhemmet 2008. Båda festerna blev riktigt lyckade och jag saknade faktiskt inte julbordet eller raketer ett dyft. Istället fick vi äta nygrillad get med mungoböner och ris samt CHAPATI! Jacinta Wangari, 11år, förbyttes till en riktig affärskvinna då chapatin kom på bordet. Hon samlade ihop chapatibitar som de minsta inte orkade äta, samt sin egen chapati, och bytte bort dessa mot godisbitar. Hon är inte så förtjust i chapati själv, men hos de andra barnen är chapati en skänk från ovan och slår ut både läsk och godis, som i vanliga fall vinner med hästlängder över det mesta. Så tillslut satt hon med en hel godishög. Entreprenör uti fingerspetsarna, you go girl!

Vi fick också besök av tomten på juldagen. Joseph, som är känd som barnhemmets entertainer och älskar att sjunga och uppträda, ställde upp i tomtedräkt och skägg och satte upp en riktig show. De minsta barnen blev riktigt rädda – precis som det ska vara 🙂 Det är inte jul annars. Men då de såg att han delade ut julklappar klev de försiktigt fram, men sprang tillbaka till vår trygga famn. Mitt favoritminne är då alla barnen öppnar sin julklapp och strålar upp som små solar. De fick inget stort av oss, men de blev riktigt glada ändå. I julkappen låg pennor, godis, linjal, suddi, mer godis, tandkräm (för att råda bot för allt snask vi gav dem) samt favoritleksaken – ballongen. Det händer inte i Sverige längre att barn uppskattar presenter, iallafall inte i min familj då syskonbarnen endast vill ha mer och är missnöjda med allt de fått och framförallt att syskonen fått mer än de. Skönt med omväxling.

På nyårsafton fick vi musik, en stor brasa och barnen fick lite godis. Vi dansade på diskotetet och satte oss framför brasan då vi blev för trötta av allt dansande. Mellan varven försökte vi övertala barnen att vara vakna lite till då det snart skulle vara nytt år. Jag fick lära mig afrikansk diskodans, som faktiskt liknar vår diskodans i Sverige, om jag får säga det själv. Det bästa på hela kvällen var då Elijah ung 6 år började dansa med mig, helt på eget initiativ och brydde sig inte om att de andra barnen skrattade. Han försökte visa mig hur man skulle dansa, och sen rockade han loss i en hel timme – riktig entertainer han med, precis som sin storebror Joseph. Flera av barnen somnade, Agnes 10 år somnade fem i tolv ha ha, hon var såååå nära men vi kunde inte övertala henne att stanna uppe längre.
En varm brasa, en himmel fyllt med stjärnor och två små barn som somnat i ens knä – jag måste erkänna att det slår ut de flesta av mina tidigare nyårsfiranden….

Tack till Barnhemmet att jag fick denna möjlighet som jag sent kommer att glömma och jag hoppas det blir fler sådana jul- och nyårsfiranden för min del.

Skrivet februari 2009 av Cecilia Schubert, student i Malmö. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home två månader under december 2008 och januari 2009.

Elna

Jag kom till barnhemmet för första gången 2006 då det fanns 29 barn på barnhemmet. Hösten 2008 fick jag möjlighet att göra praktik i Uganda och passade då på att vara på barnhemmet en tid innan och efter. Att komma till barnhemmet när jag bodde i Uganda var som att komma hem, det var min fasta punkt i Afrika och gav en känsla av trygghet.

Något som berörde mig mycket under denna tid var när de tre syskonen Susan, Mbogo och Njoro kom till barnhemmet i början av juli. Flickan kom först och någon dag senare kom pojkarna. Njoro som då bara var fyra år grät för allt och inget den första perioden. Jag brukade då lyfta upp honom och ta honom i min famn varpå han slutade gråta tvärt. Om det berodde på att han blev tröstad eller chockad av att denna okända och vita person höll i honom vet jag inte men det kvittar nog. En dag hördes ett illvrål från matsalen. Susan och Mbogo flög upp direkt, rusade in och jagade ut en pojke. Njoro kom ut stapplade och torkade tårarna. Denna beskyddande syskonkärlek var underbar att se men vittnar om långa perioder då de har varit tvungna att ta hand om varandra. Med tiden vande de sig vid livet och tryggheten på barnhemmet och när jag kom tillbaka i december märkte jag hur Njoro sökte upp mig och ville gosa, bli jagad eller kittlad – ett helt nytt beteende.

När jag kom tillbaka i december 2008 hade regeringen tvingat alla flyktingbarn att lämna barnhemmet och trots att det var lite mer lätthanterligt med nästan 30 färre barn, blev jag liksom barnen ledsen och saknade några av dem mycket. Framför allt Gladys, en femårig liten tjej, saknade jag otroligt. Hon var alltid så härlig och pratsam. Hon kunde ingen engelska men pladdrade på swahili så det var bara att försöka förstå.

Det absolut bästa som hände mig under denna sju månader långa tid i Afrika var kontakten med Mercy Wanjiru. Denna tioåriga tjej och jag umgicks mycket i somras och kom varandra nära. När jag var i Uganda under hösten tänkte jag mycket på henne och i december pratade jag med Sabine. Vi kom överrens om att hon skulle bli mitt fadderbarn, ett beslut som nu i efterhand känns som helt självklart. Det var dock svårt att ta ett beslut om det, jag var rädd att det skulle kännas som att jag favoriserar henne inför de andra barnen, men insåg tillslut att det blir vad jag gör det till. Mercy hade lite svårt att inse vad det innebär att jag är hennes ”special sponsor”, men att hon var glad över det var uppenbart.

Hemma i Sverige igen går det inte en dag utan att jag tänker på dem alla. Framför allt saknar jag känslan av att vara där, en känsla som inte riktigt går att beskriva men som alla som varit där säkert upplevt. Hoppas jag får möjlighet att komma tillbaka snart igen!

Skrivet februari 2009 av Elna Fredriksson, student i Lund. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home under sommaren 2006 samt sommaren och vintern 2008.

Jens

Jag besökte Phyllis Memorial Children’s Home under augusti och september 2007. Jag blev varmt välkommen av de vuxna och lite mer reserverat av barnen kanske beroende på att jag var långhårig och skäggig. Det jag minns bäst från hela vistelsen var atmosfären, alla barnen och naturen däromkring. Själva barnhemmet är omgivet av slätter med kullar och berg vid horisonten, en scen så annorlunda från hemma. Världen känns mycket större i Kenya. Det är långt till kusten, och det känns verkligen. Himlavalvet är lägre, färgerna mer mättade och livsrytmen lugnare. Barnhemmet är en oas – en fredad zon, som det kändes väldigt skönt att återvända till när dagen började skymma. För det var faktiskt, för mig i alla fall, otäckt att vara ute efter solnedgången p g a att dels så är landskapet okänt, dels förekommer suputer på vägen utanför nattetid. Därför råder de anställda alla att vara tillbaka på barnhemmet före klockan 18. De första veckorna var jag mycket med Sabine i Nakuru och fick uppleva stadens fram- och baksidor. Särskilt besökte vi en kristen organisation som arbetar energiskt för gatubarnens väg tillbaka till en ordnad tillvaro.

En av de första sakerna som slog mig när jag kom in på barnhemmet var hur enkelt de levde – tvätt för hand, getter och höns sida vid sida med lekande barn, och matlagning i köket på vedspis.

Jag blev visad till “svenskhuset” där jag fick en egen säng och tillgång till vattentoalett. Vattnet ska man annars vara försiktig med – det krävs att man kokar det innan man dricker det. Det andra som slog mig var hur väluppfostrade alla barnen var och hur de verkligen tog hand om varandra. De äldre såg till de yngre. Under hela min tid på barnhemmet såg jag blott ett enda kiv mellan två barn – och de var syskon! Jag blev, också, imponerad av hur mycket som byggts och gjorts för barnen, inberäknat den nya skolan som ligger lite längre bort från barnhemmets övriga hus. Det fanns ju ingenting här när Jacinta började bygga på sin mark för nästan tio år sedan. Särskilt minns jag, också, kvällarna i matsalen där barnen och alla vuxna fick äta majsgröt med god aptit, och inte minst sångerna efteråt. Sången spelar en stor roll i barnens liv. Goda grannar har också barnhemmet. Särskilt en man Joshua som är barnhemmets “farfar” blev jag väldigt god vän med, och som bjöd mig hem till sig. Jag får lov att säga att alla jag lärde känna – däribland mammorna och papporna till barnen – är varmhjärtade och gästvänliga människor, och det känns som att barnen blir väl omhändertagna, och älskade för de de är.

När jag kom höll de på att bygga färdigt skolan. Eftersom jag inte är så praktisk av mig så valde jag att hjälpa till med lite av varje som att bärga bönskörden, vilket är kvinnornas och barnens göra. Ett riktigt svettigt arbete, och kvinnorna höll ett tempo som var långt över mitt! En dag fick jag också vara lärare för några klasser. På barnhemmet finns sex lärare och de bedriver en för svenska förhållanden ganska gammaldags katederundervisning: läraren skrev vad han berättade och eleverna fick, efter bästa förmåga, skriva av. Så det påminde lite om hur det såg ut i Sverige kanske för 40-50 år sedan. Jag som inte är så mycket för att uppträda inför publik kände till min förvåning inte någon nervositet eller oro att undervisa på skolan, eller att vid skolavslutningen prata inför elevernas föräldrar, eller att inför många gäster tacka för att jag fick bevista ett bröllop långt ute på landsbygden som min gode vän Joshua bjudit mig till. Vad jag också förvånades över var hur alla tycktes vara släkt med alla, som då Joshua, som är nära 80 år, presenterade mig för en ung man kring 30 som sin bror. Och det var verkligen hans bror! För Joshuas pappa hade liksom Joshua själv mer än en fru. En sak som jag märkte dominerar kenyaner mycket är det religiösa tänkandet och känslan av guds närvaro, vilket gör att atmosfären gärna är varm och respektfull människor emellan.

Det finns också hundratals kyrkobyggnader av alla slag både i Nakuru och i den lilla byn Kampi Ya Moto. Alla är välkomna, och det är bara att kliva på. Och varje söndag går de flesta barnhemsbarnen till kyrkan utanför byn, en sträcka på 4 km. Men det finns också en möjlighet till bad i pool vid det närliggande universitetet under helgen, en långpromenad på 5 km fram och tillbaka.

Skrivet av Jens Åkesson. Var volontär på Phyllis Memorial Childrens Home augusti – september 2007.

Sofia och Caroline

Den 12:e januari 2007 anlände vi till ett varmt och soligt Kenya som skiljde sig mycket från det kalla och gråa Sverige vi nyss lämnat. Under åtta veckor bodde och arbetade vi på Phyllis, och att komma till barnhemmet var en stor kontrast jämfört med hur vi hade det hemma i Sverige. Där var allt väldigt primitivt, t.ex. fanns inget rinnande vatten eller elektricitet, men ingenting var omöjligt och vi kom snabbt in i rutinerna på hemmet och i dess omgivning.

Vi hjälpte till största delen till med kökssysslorna på hemmet och undervisningen i skolan. Vår medverkan i undervisningen uppskattades mycket av lärarna. Vi är inte utbildade lärare men bidrog med det vi kunde! Vi undervisade i engelska, bild och idrott, där vi kompletterade den ordinarie undervisningen med egna övningar. På engelskan till exempel fick barnen (de äldre) skriva uppsatser utifrån givna stödord. På idrotten lärde vi dem svenska lekar, så som ”kom alla mina kycklingar”. Men självklart var det lejon och lamm istället för vargen och kycklingarna. På bilden fick barnen bland annat rita självporträtt, som numera även pryder deras klassrum.

När barnen var fria från läxor och sina andra sysslor lekte vi med dem, bland annat gjorde vi pärlhalsband, ritade, lekte lekar och vissa söndagar gick vi till ett universitetsområde som heter Kabarak där det finns en utomhuspool. Trots en oerhört lång promenad på sammanlagt två och en halv timme båda riktningarna, var det nog dessa söndagar barnen uppskattade mest. Det riktigt sprudlade om dem när de kom dit och trots att de frös så de skakade tänder vägrade de gå upp ur poolen. Det var en fröjd att se deras glädje!

Förutom vårt arbete på barnhemmet engagerade vi oss i olika aktiviteter utanför barnhemmet. Vi fick bl.a. väldigt god kontakt med socialarbetaren på Phyllis, Maragia, och följde honom på hans aktiviteter i sin kyrka. Vi spenderade även en del tid på Bethesda, ett center för gatpojkar och som ibland samarbetar med Phyllis. Vi fick vid ett tillfälle möjlighet att besöka två andra barnhem i Nakuru. Även dessa hade utländska sponsorer och det var mycket intressant att se hur olika barnhem kan se ut i ett och samma land.

Innan vi reste till Nakuru anordnade vi en loppmarknad i Malmö. Det mesta av pengarna använde vi till att sponsra en ny spis till barnhemmet, som innan hade använt sig av en enkel eldstad på golvet. Resten av pengarna använde vi till att anordna en avskedsmiddag för barnhemmet där vi även bjöd in pojkarna och personalen på Bethesda. Det blev en väldigt lyckad dag som avslutades med en fotbollsmatch mellan Phyllis och Bethesda.

Under vår vistelse kom det två andra svenska tjejer och bodde på barnhemmet under två veckor. Tillsammans med dem anordnade vi en utflykt till Lake Nakuru för hela barnhemmet. Tidigt i gryningen kom bussen och hämtade upp alla, och det blev en spännande dag där barnen såg många vilda djur. Dagen efter fick barnen skriva en varsin uppsats om utflykten till Lake Nakuru och även rita djur som de hade sett. Vi tog kopior på allt så att vi även nu när vi befinner oss hemma i Sverige kan läsa och se och minnas tillbaka.

Vår vistelse på barnhemmet var väldigt uppskattad av både personal, barn och lärare och vi kände oss mycket väl mottagna. Tiden på barnhemmet har satt djupa spår i oss och det kändes väldigt jobbigt att lämna alla, men vår förhoppning är att vi så snart som möjligt kan återvända. För oss betyder det väldigt mycket att vi fick komma till Phyllis och se hur det fungerar. Vi lärde oss oerhört mycket under våra åtta veckor på barnhemmet, och det var väldigt värdefullt att kunna se den glädje som fanns trots all sorg och fattigdom, en egenskap som vi ofta saknar här i västvärlden. Det är väldigt bra att de nu fått ett 90-konto, för det visar på att Phyllis är ett väl fungerande barnhem med många duktiga eldsjälar bakom!

Skrivet sommaren 2007 av Sofia Bergström och Caroline Nilsson, studenter i Lund. Var volontärer på Phyllis Memorial Childrens Home 11/1-7/3 2007.

Tea och Peter

Prins Joshuas Stig – Kenya 2006

Tea råkade under de sista månaderna ut för någon form av ”maskåkomma”.  Åkomman gestaltades i form av en böld på kinden.  Allas vår kära granne Joshua, åldermannen i grannskapet och med all rätt den person som rådfrågades när det uppstod problem, klappade händerna av glädje när han såg Teas böld på vänsterkinden. Alla preparat till äro, Joshua visste ju naturligtvis hur man enligt familjens läkekonst rådde bot på just den här typen av böld

Vi hade därefter, tillsammans med alla barnen och vår guide (Joshua), en underbar eftermiddag där han berättade om Rift Valleys flora och fauna.  Sträckan var lång till Joshuas mål, trots det var alla barn vid gott mod som vanligt. Joshuas retorik gjorde att alla barn var som trollbundna av historierna han berättade, det var allt ifrån jätteormar som levde i floden och kunde äta upp en till hur det var i byn Kampi Ya Moto förr i tiden. Till sist hittade vi också busken som skulle rädda Tea från sin böld på kinden. Vi gick och gick den dagen, och solen gassade som aldrig förr. Men de underbara ungarna klagade inte för en sekund.  De bara skrattade, lyssnade, lärde och kämpade på.

Hemma. I Sverige. Tankarna snurrar. När kommer vi få träffa alla barnen igen? Hur kommer det att gå för minstingen, kommer hon att behålla sitt självförtroende och fortsätta ifrågasätta de stora pojkarna och nyfiket ställa frågor till läraren? Och hur kommer det att gå för pojken som kom till barnhemmet utmärglad och med en tom blick, en blick som idag sprudlar av liv. Kommer han att kunna fortsätta utveckla sin konstnärliga sida?(Han är fenomenal på att se och upptäcka små ting som ingen annan ser, komma ihåg det och sen teckna det) och kommer han att ges möjlighet att ta körkort och köpa en bil så han kan jobba som chaufför som han så gärna önskar? Och kommer killen som då gick i klass fyra att kunna uppfylla sin dröm om att när han blir stor också starta ett barnhem för barn som mist sina föräldrar precis som han har gjort. Och hur kommer det gå för en av de lite äldre pojkarna som har toppresultat i skolan, alltid hjälper till på barnhemmet och redan tar ett stort ansvar – kommer det att finnas resurser att låta honom gå på ett bra universitet där han kan få utlopp för sin otroliga fallenhet att snappa upp ny kunskap?

Ibland svindlar det när man tänker på hur mycket detta lilla barnhem redan har betytt för de barn som bor där. Ta bara en av de stora tjejerna. Idag går hon på gymnasiet, har mat i magen och en säng att sova i. För några år sedan cyklade hon flera mil för att få tag på vatten. På vägen blev hon ibland överfallen och misshandlad. Mat letade hon och hennes bror efter i andras sopor. Det är svårt och smärtamt att föreställa sig.

Men tänk vad mycket som har hänt på barnhemmet sedan det startade..och det tack vare en stark vilja samt hjälp och engagemang från företag och personer, ni och vi!

PS. Vi poppade även popcorn tillsammans med barnen över en trestens eld DS.

Skrivet av Tea Nilsson och Peter Gustafsson. Var volontärer på Phyllis Memorial Childrens Home under hösten 2006.